I går, när maken och jag åkte pendeln till Stockholm, så åkte vi både dit och hem tillsammans med en massa pendlare. Jag slogs av hur tacksam jag är för att ha sluppit pendla långa sträckor till arbete. Jag har kunnat cykla till mitt jobb på inte ens 10 minuter. Den här stressen att passa tågtider till tåg som ofta inte går som dom ska, till tåg som är överfulla, till människor som trängs och knuffas för att hitta sittplatser, till allt ljud och alla lukter.
Och jag slogs av hur ogenerade människor är när dom sitter och pratar i telefon. På ett otrevligt sätt, enligt mig i alla fall. Vi hade en kvinna på morgontåget som satt i sätet på andra sidan gången och hon pratade högt och irriterat om sin make som det var alla möjliga fel på, han var snål och oengagerad, sen fortsatte hon prata om sin dotter och det var inte heller så smickrande. Det gick inte att undvika och höra vartenda ord hon sa, fast jag försökte koncentrera mig på min bok.
Men numera behöver jag ju inte ta mig till något jobb överhuvud taget. Det är jag ännu mer tacksam för. Som idag, efter lunchen, när jag cyklade genom höstfagert landskap till Vårdsätrabadet.
Solen glittrade så vackert i vattnet, höstfärgerna runt viken ramade in det hela som en vacker tavla. Och vattnet var friskt och klart, jag kunde simma en stund, för det var inte alls så kallt som jag trott.
Efteråt klädde jag mig och satt kvar och drack varm choklad, spetsad med cayennepeppar. Det värmde så gott, och det var en sådan ljuvlig stund. Bara jag, lite vågskvalp och prassel i grenarna från den stora hängbjörken som ännu inte släppt alla löv men de singlade ner flera stycken över mig där jag satt och bara njöt. Och jag tänkte; Bättre än så här kan inte livet vara!
Nu ska jag gå ner och laga mat, yngsta dottern har bjudit hem sig på middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar