Från sjörövare till kock

 Här står en liten superhjälte/sjörövare, 6 år gammal. Om fyra månader fyller han 12 år. Alltså hur gick det ens till?? Numera är det mest tv-spel, fånga pokemons, göra you-tube-filmer och spela fotboll som fångar hans intresse. Tills för ett tag sedan, när han började tycka att det är roligt att laga mat! Han skickar filmsnuttar och foton till sin farmor på olika maträtter som han lagat, eller när han står i köket och rör i någon kastrull eller skär något. Hans favorit är fläskfilépasta, och för ett tag sedan sa jag att det där kunde han få bjuda farmor och farfar på någon gång.

Och tänk, ikväll har vi blivit bjudna på middag och han ska laga mat. Till och med tre-rätters, skrev han i förmiddags. Gissar att hans mamma har ett litet finger med i spelet när det kommer till att det skulle bli flera rätter...., men dom hjälps säkert åt med till-lagning. Det ska bli väldigt trevligt!

I morgon ska maken och jag hem till äldste son och hjälpa till att riva kök. Där ska rivas vägg och byggas nytt kök om ett tag. Det innebär att dom inte kommer att kunna bo hemma, så vi får inneboende i minst dryga två veckor. Dock kommer dom att få klara sig själva, för maken och jag har packat våra väskor och på fredag flyger vi söderut.

Återkommer i mitten av november!

Kafferep

Ett kafferep är en social sammankomst där man traditionellt fikar med kaffe och sju sorters kakor, en tradition som har en renässans idag. Det har funnits i olika former sedan 1700-talet, med en glanstid på 1800-talet och sedan särskilt populärt under 1930- och 1940-talet. Det var ett av få sammanhang där kvinnor kunde träffas för att umgås utan män och barn.

Ovanstående förklaring får man genom Google. Jag blev nyfiken, eftersom jag precis kommit hem ifrån ett kafferep hos min syster.

I min hjärna, var vi så här tjusiga.....

....fast verkligheten antagligen mer lutade åt att det såg ut så här....

Och nej, det var inte sju sorters kakor, men i alla fall tre, och vi hade en väldigt trevlig stund tillsammans, inga män eller barn närvarande. Desto lättare att dryfta både det ena och det andra! Sådant som bara två nära systrar kan intressera sig för och ventilera. Ni som vet, ni vet!

Och kaffet satt fint, efter att jag varit på en fantastiskt skön ansiktsbehandling, lånat böcker på biblioteket och cyklat i regn och höstrusk.

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!

Här ska motas förkylning! Både maken och jag är lite småskrovliga i halsen och näsorna rinner, och såna dumheter har vi varken tid eller lust med. Så idag gjorde jag stark ingefärsshot med chili och så citrondricka. Antioxidanter och C-vitamin, det hoppas jag ska skrämma bort eventuella baciller!

Jag gjorde också en välbehövlig kylskåpsstädning och slängde gammal ostron- och fisk-sås med utgångsdatum 2022.....

På eftermiddagen klippte jag ner rosor som blivit bruna och hängde efter frostnätterna och det var så skönt ute att jag tog en promenad runt Berthåga kyrkogård och passade på att tända ljus, på graven och i minneslunden. Där hade dom pyntat så fint med granris runt varje "eld-galler" och runt dammen. Brukar alltid vara väldigt stämningsfullt här på själva Alla Helgons dag, men i år kommer vi att vara bortresta denna dag, så jag tände i förväg i. Dom som vi saknar minns vi ju ändå i våra hjärtan, så egentligen spelar det ju ingen roll när man tänker lite extra på dom.

Och för övrigt är det verkligen dags att tända ljus överallt nu! Jag tänder min lilla lykta i hallfönstret varje eftermiddag när det börjar skymma och till varje måltid tänder vi ljus på matbordet. Jag tänder värmeljus vid tv-bordet och jag har doftljus i vardagsrumsfönstret. 

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus, heter det ju!

Sista söndagen i Oktober

Med klubba i munnen och uppspärrade ögon stirrar hon på filmduken. Precis innan jag tog bilden hade hon dansat med överkropp och armar i biofåtöljen, till musiken från filmen Gabbys Dockskåp.

Idag var jag med Eva 4 1/2 år på hennes första biobesök. 

Jag hade skjutsat hennes mamma och bror till tågstationen, dom skulle till Stockholm och se en teater, sen hade jag släppt av äldste storebrodern på ett kalas på Turbo, ett sådant där lekland. Och medan han var på kalas åt vi lunch och gick på bio.

Pappan till barnen och maken var på Sirius-matchen.

Efteråt frågade jag om hon tyckte filmen var bra. Hon hummade försiktigt och sa att den varit lite läskig. Sen när vi gick mot bilen sa hon plötsligt; -Farmor, hur tänkte du med att vi gick på bio?

-Jag tänkte att du skulle tycka att det var roligt, sa jag. Det svarade hon inte på, så jag undrar om hon hellre bara varit hemma hos oss och pysslat eller gått ut i skogen, som vi brukar.

Vilket jag nog själv egentligen också tyckt varit roligare. Filmerna är så otroligt röriga nuförtiden, snabba scenbyten, häftiga effekter, hög volym och fåniga handlingar. Även om den här filmen hade någon slags sensmoral om att man inte behöver sluta leka bara för att man är vuxen. 

Men jag tänker ibland att det inte är konstigt att barnen är så högljudda och livliga, när dom hela tiden matas med sådant här.

Tacka vet jag Astrid Lindgren-filmerna!

Sen blir jag också lite sorgsen, när jag kommer till sådana här köpcentrum och ser att så många barnfamiljer verkar tillbringa sina lediga dagar  genom att gå i affärer och shoppa. När slutade vi bara åka ut i skogen på utflykt och "riktiga" äventyr??

Likaså när jag hämtade storebror på leklandet, det inbjuder ju visserligen till rörelse och lek, men kostar en smärre förmögenhet. Över 200 kronor per barn, och föräldrarna som bjudit in till kalas betalade alltså för åtta barn plus att dom först bjöd på pizza.  Men jag hälsade på mamman och pappan och dom var så nöjda och sa att det varit så lugnt och skönt.

Samtidigt som dom sa att barnen mest hade spelat fotboll och lekt tagare.

Just "lugnt och skönt" vill jag inte påstå att mina egna barns födelsedagskalas var. Det var ett väldigt roddande med mat och fika, dukning och olika lekar, tävlingar, pyssel, priser och godispåsar, och man var helt slut efteråt och jag minns att jag ofta tänkte; "Oj så skönt, nu dröjer det ett år till nästa kalas". Fast ett tag hade vi ju fyra födelsedagskalas per år att ordna med.

Men vem är jag att döma dagens föräldrar. Alla gör som dom vill och kanhända tänker man annorlunda nuförtiden.

Som farmor är jag ändå rätt nöjd med att barnen nu är avlämnade och jag tänker hälla upp ett glas vin och snart börja laga söndagsmiddag.'

I lugn och ro!

Tack för en extra-timme

I natt ska klockan ställas tillbaka en timme, vi återgår till vintertid. Jag är inte alls förtjust i den här omställningen, har alltid haft lite "jetlag" när det är dags, åt båda hållen, alltså både när det ska bli sommar- och när det ska bli vinter-tid. 

Men i morse när jag vaknade så tänkte jag att jag inte ska låta en sådan "skitsak" påverka mitt humör, så jag valde att se det som att; Hurra, idag får vi en timme extra att leva upp!

Och vilken bra dag det har varit (och än är den inte slut)!

Direkt efter frukost så satt jag kvar och började brodera på nästa års almanacks-omslag. Sedan gick jag direkt till vävstolen och började skeda, jag solvade klart i går.

Därefter blev det en vända till miljöstationen med skräp, ett besök på Himla Outlet som hade 35-årsjubileum och direkt därifrån åkte jag till Röda Ladan för att lämna tillbaka ett garnnystan och komplettera en stickning jag ska påbörja ikväll.

Hemma igen åt vi lunch och medan maken tog en promenad, satte jag mig att skeda färdigt och knyta fram och sedan badade vi bastu tillsammans. Säsongspremiär, och den där första bastun är helt ljuvligt skön! 

Nu har vi druckit varsin Gin och Tonic, jag har hunnit ringa ett kärt telefonsamtal och det börjar bli dags att laga en Coq au Vin till middag.

Och på Himla Outlet blev inga textilier köpta, men där stod en ost-försäljare och bjöd på en Gruyere som var alldeles fantastiskt, underbart, ljuvligt god, så den ska vi också njuta till ett bättre rödvin!

Till dessert har jag förberett espresso-kaffe för att kunna blanda till varsin Espresso Martini. 

Vi måste ha lite knep för att hålla oss vakna extra länge så vi kan utnyttja den där extra timmen!!

En lycklig frihetskänsla i kroppen!

Idag vaknade vi upp till ett riktigt höst-rusk med regn och gråväder och i blåsten singlade löven från träden.

Efter gym, dusch och kaffe tog jag bilen till min frisör i södra Gottsunda. Ett besök som tar en och en halv-timme, eftersom jag färgar bort den grå utväxten. Men vi har alltid massor att prata om så tiden går fort. Än är jag inte redo att låta det grå växa ut, även om jag tycker att det blir lite väl mycket pengar. Var åttonde till tionde vecka blir det ett besök som numera kostar 1590 kronor.

Men så tänker jag att eftersom jag klipper makens hår kostnadsfritt, vilket jag gjorde idag på eftermiddagen, så kan det kompensera.....

Eftersom jag ändå var nära Vårdsätraviken så passade jag på att ta  veckans kallbad. Det var väldigt vackert, höst-rusket till trots, och faktiskt fortfarande simbart. Hade dessutom sällskap av 6-7 Kanadagäss som  simmade runt och verkade iaktta mig. Ingen varm choklad med idag, men jag åkte direkt hem och åt lunch. Maken hade värmt gårdagens soppa och dukat med tända ljus.

Och årstidsväxlingar vill jag ha!! Riktiga! Det är en trygghet i att "allt fungerar" som det ska. Nu ser jag snart fram emot frostnupna morgnar och snö. Och äldsta barnbarnet har redan börjat prata om julfirandet. Det ser jag dock inte lika mycket fram emot. Stanna tiden lite, tack!

En annan återkommande  "trygghet" är att "På Spåret" startar ikväll. Det är fredag, helg och höstlovet står för dörren.

Vilket jag i och för sig inte påverkas av längre, men jag känner glädje med mina f d kollegor som får några dagars frihet innan betygshetsen knackar på....

Tänk att jag fortfarande har som en lycklig frihetskänsla i kroppen, efter hela tre år som pensionär!

Inga dö-punkter

 I eftermiddags var det dags att skjutsa dotter och dotterdotter till centralstationen, dom skulle ta tåget tillbaka till Leksand igen. Majken 2 år, var rysligt förväntansfull inför tågresan.

Förstår ni hur otroligt tomt ett hus kan eka, efter att dessa två rest hem??!! I sex dagar har dom varit här och dessutom var yngsta dottern hemmaboende tre av dessa dagar och hela söndagen hade vi alla barn och barnbarn hemma för en riktigt långlunch. Så det har inte direkt varit några "dö-punkter". 

Numera hjälps maken och jag för det mesta åt med barnen så det blir extra lätt och lite extra roligt. Jag har ju alltid varit van att ha huvudansvaret för det mesta, dels med våra egna fyra och så förstås när jag hade dagbarn och det var mellan 6-8 barn här från tidig morgon till sen eftermiddag.  

Det som är skillnad nu, och lite extra jobbigt, det är att lyfta, bära och att ta sig upp och ner från golvsittande eftersom mina knän inte alltid är så samarbetsvilliga numera. Sedan har man såklart vant sig vid att få ha mer egentid, vilket man kan glömma med småbarn i huset. Men samtidigt så får man ju verkligen "leva i nuet" och det är underbart att följa en två-årings tankegångar och humörväxlingar.

Vi har varit på otaliga cykelturer och lekplatser den här veckan. Tre av förmiddagarna har vi besökt den öppna förskolan i gamla Disponentvillan (som hörde till Ekeby bruks keramikfabrik), där jag har gått med alla fyra mina barn och med mina dagbarn. Det otroliga är att en av personalen fortfarande arbetade kvar och kände igen mig, Hon har jobbat där i 33 år!! Vi har också besökt Biotopia och varit på stan och köpt vinteroverall och underställ. Vi har sjungit, lekt och busat.

Med eftermiddagens "egentid" har jag nu hunnit byta sängkläder och sätta på en tvättmaskin, damma, dammsuga och våt-torka huset, laga en soppa och en äppelkaka och nu kan jag sitta ner vid datorn. Det är bekvämt och lite skönt ändå, även om jag saknar väldigt mycket redan. 

Men samtidigt så har ju allt "sin  tid". Om det går enligt planen så är det bara tre veckor till jag ska åka upp till Leksand och vara barnvakt när dottern måste åka iväg på en konferens fyra dagar. 

Visset är också vackert

I natt har det varit frost, termometern visade minus tre grader i morse. Hundpromenaden gick rysligt långsamt, eftersom lilla vovven får problem med andning/nos i kyligare väder. Hon låter mer som en gris, än en hund, i början av promenaden och hon är helt klart besvärad. Vi tog det långsamt, långsamt och vartefter blev besvären bättre och takten aningen snabbare. Vägen runt fågeldammarna som tidigare i veckan kantats av stora, höga bladbuketter, av en växt jag inte kan namnet på, hade nu ändrat karaktär och bladen låg platt längs marken, täckta av rimfrost. Och jag tycker det är så vackert, försökte krypa närmare med kameran när jag tog fotot, och tittar man noga, så kan man se de små, skimrande frost-taggarna på bladen.

Det innebar också att lövträdens blad singlade mer frekvent när solen tinade upp trädkronorna.  Det blir ett annorlunda ljud när löv som varit frostnupna dalar. Ett vackert ljud.

I

Vi tog vägen förbi Sommarro blomsterhandel, en liten butik som faktiskt funnits sedan 1947 då bostadshusen byggdes. Min svärfar köpte alltid födelsedagsbuketter här, det var alltid 3 gula rosor med vit brudslöja till. Nuvarande ägaren är verkligen trevlig och har drivit butiken 23 år, jag försöker alltid köpa mina blommor här, dom är av utmärkt kvalitet och står länge. Idag blev det ovanstående bukett till hall-vasen. För det är ju inte bara visset som är vackert!

Jag hade städat hela huset och ville pynta lite extra till helgen.

Yngsta dottern har "flyttat hit" för några dagar, då hennes pojkvän är och spelar golf i Spanien, och dessutom kommer hennes syster och systerdotter hit imorgon, så det lockar också. Dom ska stanna ända till torsdag, äldsta dottern ska arbeta en del i Stockholm, så maken och jag ska passa 2-åring i veckan. Men först tar vi oss an helgen. Imorgon ska vi gå och köpa en vinteroverall till barnet, en försenad födelsedagspresent. På söndag kommer alla barn med familjer hit på lunch, då vi ska smaka av makens hembryggda oktoberöl.

Och den här lönnlövs-kransen har också vissnat nu, men hänger kvar utanför porten, lite bleknad och ihoptorkad, men fortfarande vacker.

Men nu säger jag Trevlig Helg

(och går och korkar upp en flaska Cava)

Skål!

En vävstol får inte gapa tom!

En vävstol får inte stå tom och gapa! Det har nämligen min gjort i nästan fyra månader, och det kändes inte bra. Men idag har det blivit ändring på det!

Jag fick ju en väldig vävlust, efter att ha besökt vävmässan i Gävle nyligen. 

Plockade fram, dammade av och monterade varpan som man sätter på själva vävstolen. Den fungerar helt ok när man gör inte så långa eller breda vävar, och det var precis vad jag nu planerat.

Jag tänker väva löpare i glesrips, till köksbordet, och samtidigt beta av mitt vävgarnsförråd, i min iver att "döstäda". 

Efter  varpning ska det förskedas. En procedur som inte är helt enkel med en skakig högerhand, men jag biter ihop och har tålamod.

Och så gick jag och vankade och väntade på att maken skulle komma från sina kurser på senioruniversitetet, för han behövde hjälpa mig att hålla i varpflätan medan jag drog på den på varpbommen. Och det gjorde han så snällt, han börjar bli riktigt duktig på att hålla stadigt och "slå ut" trassel.

Så nu är det bara att börja solva de 524 trådarna. Men just ikväll hinns det inte med, jag ska koka Vichyoisse till middag. (Det låter så mycket mer elegant än Purjo-och potatissoppa, vilket egentligen mer säger vad det är.....)

Tänker att det ska vävas i vinter för att kunna pryda köksbordet lagom till våren anländer, det står ju inte på förrän det ska vara röda dukar.....

 

Bättre än så här kan inte livet vara!

I går, när maken och jag åkte pendeln till Stockholm, så åkte vi både dit och hem tillsammans med en massa pendlare. Jag slogs av hur tacksam jag är för att ha sluppit pendla långa sträckor till arbete. Jag har kunnat cykla till mitt jobb på inte ens 10 minuter. Den här stressen att passa tågtider till tåg som ofta inte går som dom ska, till tåg som är överfulla, till människor som trängs och knuffas för att hitta sittplatser, till allt ljud och alla lukter. 

Och jag slogs av hur ogenerade människor är när dom sitter och pratar i telefon. På ett otrevligt sätt, enligt mig i alla fall. Vi hade en kvinna på morgontåget som satt i sätet på andra sidan gången och hon pratade högt och irriterat om sin make som det var alla möjliga fel på, han var snål och oengagerad, sen fortsatte hon prata om sin dotter och det var inte heller så smickrande. Det gick inte att undvika och höra vartenda ord hon sa, fast jag försökte koncentrera mig på min bok.

Men numera behöver jag ju inte ta mig till något jobb överhuvud taget. Det är jag ännu mer tacksam för. Som idag, efter lunchen, när jag cyklade genom höstfagert landskap till Vårdsätrabadet.

Solen glittrade så vackert i vattnet, höstfärgerna runt viken ramade in det hela som en vacker tavla. Och vattnet var friskt och klart, jag kunde simma en stund, för det var inte alls så kallt som jag trott.

Efteråt klädde jag mig och satt kvar och drack varm choklad, spetsad med cayennepeppar. Det värmde så gott, och det var en sådan ljuvlig stund. Bara jag, lite vågskvalp och prassel i grenarna från den stora hängbjörken som ännu inte släppt alla löv men de singlade ner flera stycken över mig där jag satt och bara njöt. Och jag tänkte; Bättre än så här kan inte livet vara!

Nu ska jag gå ner och laga mat, yngsta dottern har bjudit hem sig på middag.

 

Steg i Stockholm

.....närmare bestämt över 25 000 stycken steg.

Vi fick för oss att vi skulle göra en utflykt och utforska nya områden. Så vi tog pendeltåget till Årstaberg och därifrån tvärbanan till Sickla centrum. Vi promenerade via Svindersviks gård längs med viken, med samma namn. Här låg fantastiska radhusbyggnader på vattnet, likt husbåtar, fast exklusivare. 

'

Gården tillhör Nordiska Museet och kan besökas sommartid.

Bilarna som stod på parkeringen hörde också till de mer exklusiva sorterna!

Bron som går över till Kvarnholmen och som vi gick över efter att vi vandrat längs med Nacka Strand.

Höstsolen lyste vackert över Djurgården.

Det finns så mycket vackert att upptäcka och att titta på!

Mycket bevarat från helt annan stad i en annan tid.

Vi hann även med ett besök i en vackert belägen möbelaffär, dock var möblerna inte i vår smak, men utställningslokalen var vacker, med ett magnifikt ljusinsläpp.

Vi gick förbi Danvikstull mot Södermalm och började leta något mysigt ställe att äta på, vilket blev lite svårare än vi trott. Men tillslut, i Gamla Stan fann vi Matrosen, en liten restaurang som serverade Danska smörrebröd och öl. Jag valde en med drottningröra och maken tog en klassisk med rostbiff och remolad. Det satt bra kan jag tala om!

Sen gick vi runt i sport-butiker för att leta låga vandringskängor till maken, men åkte lottlösa hem med tåget. Nöjda ändå, dagen har varit mer än angenäm. Och det är bara att ännu en gång konstatera;

Stockholm är en fantastiskt vacker stad!

Samla allt i ditt hjärta

                                                                                     

Ja, det är nog lite av en skräcködla över mig i detta nu. Jag har peelat ansiktet och satt på en s k sheet-mask. Som jag köpt för dyra slantar. Det är väl så att jag  fortfarande köper en hel del dyra hudvårds-attiraljer. Inte för att jag förväntar mig några underverk, men det känns på något sätt ändå bra. Kanhända, skulle det fungera minst lika bra att smörja in sig med vilken billig hudkräm som helst, men jag har, ända sedan jag  var tjugo år, vurmat för lite mer exklusiva hudvårdsprodukter. Och det kommer jag nog fortsätta med så länge jag lever.

Apropå lever, så vaknade jag i morse och började fundera på makens kommande födelsedag om 3 1/2  vecka. Han fyller 70 år. Och jag börjar fatta att det är "på riktigt". Men hur tusan gick det till??? Alltså nästa jämna är 80, det är ofattbart och känns inte alldeles bra. Självklart är jag oerhört tacksam över att vi lever och finns till, men att vi skulle vara så pass gamla redan???!!! Vi måste steppa upp och verkligen ta tillvara varje liten minut. Jag affirmerar att vi är vitala och att vi får vandra sida vid sida så länge som möjligt med kropp och knopp intakta. Med syn och hörsel intakt. Med minne och rörlighet intakt. Det har blivit ett mantra jag kör i roddmaskinen varje gym-morgon, så även i morse. När jag kommit 1600 meter så börjar jag mumla resterande 400 meter. Tankens kraft! Den ska man inte förringa!

Som Sofia Sievertsdotter så vackert uttrycker det;

Vi äger inte något. Inte tiden, inte havrefälten, inte såren. Inte den himmelska fågeln, inte tinnarna och tornen, inte våra händer. Vi äger inte orden, inte sommarens smultron, inte det som ska lämnas och överges. Våra liv är dagsländor. Samla allt i ditt hjärta. 

När dagar öppnas i ovisshet, vila din tyngd mot  det beständiga, mot tidlöshetens jord, mot sanningesn botten. Ställ dig mitt i den konst du redan har skapat. Följ den himmelska fågelns färd mot solen. Se hur hopp tas i bruk. Se hur livsverk får vingar. Samla allt i ditt hjärta.

Retire from work, but not from life

 

Jag är verkligen en hundmänniska!! 

Garanterat, så skulle jag ha en hund om jag vore ensam! Men nu har jag ju maken.... Han är inget substitut för en hund, men han vill inte ha något som "låser oss". Och där kan jag väl hålla med, vi gör ju väldigt mycket roliga saker, som inte går att ha hund med på. Men hade jag inte honom, så skulle jag förmodligen inte göra lika många dylika saker. och då vore hund ett annat sätt att leva, helt enkelt.

Tycker  i alla fall att det är rysligt trevligt att ha dotterns lilla vovve här. Även om hon kräver sitt. Hon är en riktig surtant, även om hon blivit lite mildare med åren. Numera skäller hon inte på alla hundar. Och hon ser inte så bra, hon blev idag rysligt rädd för en nerblåst gren från ett träd, och vi blev ståendes länge och bara stirrade, innan hon tordes fortsätta promenaden.

Jag får ha kvar henne till i morgon, då dottern blev rysligt utarbetad efter sin oktoberfest igår! 

Själv kan jag fortfarande känna känslan av hur oerhört skönt det är att en söndag inte följs av en "vanlig" måndag, alltså en måndag med arbete! 

 Det är en sådan här lyx jag lever i!!

Och nu ska vi strax avnjuta en Moussaka.

Höst-städ, Hund-promenad och Minnen

Nu är alla ute-möbler undanplockade, det vissna är nerklippt och jag har lagt om prydnadsstenarna längs en husvägg.  Grillen är rengjord, men gallret ligger insmort i såpa inlindat i plast över natten, så det tar jag itu med imorgon.

Jag har också hunnit med två hundpromenader. Lilla Majsan ska vara här över helgen.

 

Vi passerade fågeldammarna i Ekebydalen på promenaden, och jag plockade med mig lite torkad vass, tyckte det blev lite fint i hallen. Sen får vi väl se hur mycket det kommer att skräpa, men ett litet tag kan det ändå få pryda sin plats!

Och när man varit så flitig så blir det en stunds broderi och GT-drickande vid köksbordet, en favoritplats!

Och jag är så nöjd med att jag har vuxna barn, även om dom alltid finns i mina tankar och jag ibland funderar på hur dom egentligen mår, eller har det, så blev jag i går varse om hur det kunde vara, en gång i tiden! Jag var ju sällskap åt 10-åriga Jennifer i går kväll, vi hade för övrigt en mysig kväll med ett långt besök i fårhagen i solnedgången och därefter en 4-km promenad längs Linné-stigen, snubblandes på rötter och klafsandes i lera och dessutom var det väldigt mörkt inne i skogen en halvtimme efter att solen gått ned. Men barnbarnet är en fena på att hitta, så vi kom välbehållna hem (efter en och enhalv timme....). Resten av kvällen ägnades åt en rolig film och kortspel.

Men det jag skulle berätta var när jag cyklade hem, klockan närmade sig 01.00 och jag hade inte mött en enda människa mellan Norby och Flogsta. Så kom jag till vår gata och där stod en bil parkerad med lyset på, men ingen satt i. Jag tyckte det var lite märkligt, men när jag gick in i vår gränd så kom en kvinna gåendes mot bilen. Hon hade mobilen tryckt mot örat och, precis när jag gått in på vår tomt, sa hon högt och tydligt, med nästan sprucken röst;  "Jag är på Noreens väg, men var är du?? Du skulle vara hemma klockan tolv och nu är klockan ett. Var är du, vad har du varit och vad har du gjort?"

Oj vad jag INTE längtade tillbaka till tiden med tonårsbarn då! För nog minns jag kvällar när man ringt och inte fått svar. Nätter när man gått uppe och vankat fram och tillbaka och väntat och undrat. Hur man åkte och hämtade mitt i natten på olika adresser, för att man inte velat att dom skulle ta sig hem själva. Gräl och diskussioner om "längst ute tid".

Tack och lov att den tiden är förbi!

Tänker på våren

Så här i oktober måste man börja tänka på våren också! 

Dvs, i den bemärkelsen att det ska planteras lökar! Och eftersom jag fick en påse med Narciss-lökar för ett par veckor sedan, så har jag idag varit ute i trädgården och grävt ner dom. Grävde allra först ner lite benmjöl och rörde om, för det ska man tydligen göra. Jorden var lucker och full av maskar, och det  doftade verkligen mylla när jag höll på. Lagom mycket trädgårdsarbete, i min smak!

Blomman kallas ju även pingstlilja, kanhända för att den blommar i samband med pingsthelgen?! Men orden narcissa kommer från den grekiska mytologin. Den vackre, unge mannen Narkissos som förälskade sig i sin egen spegelbild och sedan, enligt myten, förvandlades till en blomma med hans namn. 

Jag fick dessutom lite feeling för kommande vår/sommar, så jag sitter i detta nu och funderar på att förbeställa dahlior. Hade redan i år tänkt anlägga en dahlia-rabatt, men så blev det inte. Kanhända ska jag göra slag i saken till nästa säsong!

Den här helgen ska vi "städa undan" i trädgården. Göra rent grillen, ställa undan trädgårdsmöbler, klippa ner visset och göra allmänt höst-fint.

Och "fredags-myset" får vi kanske ta i kväll, för i morgon kväll ska jag hem till mitt 10-åriga barnbarn som är ensam hemma då far och son är på landskamp i fotboll i Stockholm och mamman är i Göteborg. Gissar att vi kommer tillbringa kvällen vid symaskinen eller med någon annan form av pyssel.

 

En oktav oktober!

En oktav är ju intervallet mellan den första och den åttonde tonen i en skala. Idag skriver vi den åttonde oktober, alltså är vi på åttonde "tonen", för oktober är lika vackert som musik. Kanhända rentav en skala, en oktav....

Stigar i skogar är som gyllene lövsalar,

 

dimhöljda vyer bäddar in landskapet i något trolskt,

och marker, täckta av våta asplöv, är som impressionistiska konstverk.

Dessutom bjuder oktober på höstkantareller i mängd! Maken var ute i skogen i tre timmar i måndags eftermiddag, och kom hem med mängder!! Nu torkas och förvälls det och vi äter färska på toast och i risotto.

Allt är bara så, så vackert!!

Och det leder mig osökt in på ämnet att vilja vara vacker kontra att vara fåfäng.

Ordet fåfäng beskrivs inte så trevligt; flärdfull, egenkär, självupptagen, snobbig, kokett, ytlig, divig.

Vacker beskrivs bättre; snygg, skön, fager, tjusig, grann, elegant, praktfull, ljuvlig, bedårande, fin.

När jag träffar mina döttrar, så kommer vi nästan alltid in på ämnet. Dom är väldigt måna om sina utseenden, vilket jag själv alltid tidigare också varit. I viss mån är jag det fortfarande, men med åldern kommer andra tankar. Jag är t ex inte längre lika mån om att alltid sminka mig eller klä mig färgmatchat och genomtänkt. Numera är det mest det bekväma som gäller.

Vilket jag till viss del blev varse och förfärades av för 2 1/2 vecka sedan.

Jag och maken var ju tillsammans med syster och hennes kärlek på Regina-teatern och efteråt gick vi på restaurang. Jag hade duschat och sminkat mig, satt i örhängen och fluffat till håret och satt på mig en tunika, som visserligen har några år på nacken och är hemsydd, men som jag känner mig fin i. Så var det en bekant som tog foto av mig när jag blev uppdragen på scen, och skickade till mig, och det var ingen rolig syn!! Jag hade nämligen tänkt att vi skulle tillbringa kvällen sittandes, så jag tog mina jeans- som visade tydliga knän, efter att ha använts en hel vecka, och så mina bekväma friluftsskor. Alltså det såg väldigt sjavigt ut, och jag kände att jag verkligen skulle behöva "steppa upp"!!

Döttrarna pratade t ex om att dom skulle köpa snygga "loungekläder", alltså myskläder som är bekväma men som fortfarande är tillräckligt snygga för att bära ute. Dressade hemmakläder. 

Och så satt dom och scrollade på kaschmir och siden-outfits...

När jag inflikade att jag springer omkring i gamla tights från Kurdistan som yngsta dotterns före detta pojkvän köpt för 5-6 år sen och gett mig.....

Det var inte populärt, kan jag säga, och hon tyckte verkligen att jag borde uppdatera min garderob!

Det är ju bara det att det är så svårt att köpa kläder nuförtiden. Dels vet jag inte vilka butiker jag ska besöka, och dels tycker jag det mesta är fult eller på tok för dyrt, om jag väl kommer ut och letar.

Sen handlar det ju om kroppens förfall också. Och att jag blir trött på mig själv för att jag fortfarande kan falla för reklam och tro att saker och ting är "quick-fix".

Köpte t ex -via Instagram- en mirakelolja som sades ge slät hud på bara en månad. Jag har alltid haft ganska så vältränade överarmar, alltid kunnat ha linnen, men på senaste åren har huden börjat skrynkla sig och liksom hänga. Så jag gick på den där reklamen. Men inte sjutton hjälper den. Jag har nu använt den sedan före sommaren.

Likaså har jag köpt ett serum för mina ögonbryn, som börjar bli tunnare och tunnare. Började använde det första oktober, så jag ska väl inte ge upp förrän jag provat en månad.

Har även börjat stryka på ett nagelserum, för att slippa få spruckna, trasiga naglar. Vi får se hur det går.

Ja, det är inte lätt att vara människa. Kanhända är jag en smula fåfäng, som fortfarande ens tänker i tankebanorna, men samtidigt så känner man sig ju alltid en liten smula bättre till mods, om man är nöjd med sig själv.

Det tror jag är mänskligt.

Fick t ex en snap från äldsta dottern i morse, när hon var påväg till förskolan med 2-åriga Majken som var oerhört nöjd med att hon idag hade klänning på sig, hon stod verkligen och beundrade sig själv, svängde lite fram och tillbaka så klänningsfållen vippade.

Det är där man vill vara.

Nöjd och känna sig en smula vacker!

Precis som oktober!

Gubb-stön!

När jag hade mina kursare här, för två veckor sedan, slogs jag av hur en av kvinnorna utstöt stönande ljud, så fort hon reste sig eller satte sig. Och jag vet att jag gör likadant. T ex säger AJ, OJ, STÅNK, STÖN, när jag ska ur och i bilen, soffan eller sängen.

Det gör alltså inte ont, men det stramar och är stelt och obehagligt någonstans i kroppen. 

Fenomenet kallas tydligen "gubbstön", fast det lika ofta drabbar gummor/tanter.

Det är inte att man söker medlidande eller att man vill att folk ska tycka synd om en och absolut inte att man vill ha hjälp upp eller ner!!

Det bara är där, på ens läppar.

Men nu när jag hörde det från en annan människa, så tänkte jag att DET DÄR MÅSTE JAG GENAST SLUTA MED!!!

Men det är minsann lättare sagt än gjort. Idag kom jag på mig själv att stöna när jag skulle ur bilen. Som tur var fanns ingen i närheten som kunde höra mig.

Så jag jobbar på det!

En annan sak som mina familjemedlemmar pikar mig för, är att jag ofta efter varje måltid utbrister i ett; Å hjälp vad mätt jag är.

Det är ju också en onödig kommentar.

Ska försöka bättra mig där också!

Och man får se på det hela med lite humor! Även om jag inte skulle kunna göra som kvinnan ovan...

Men det ligger något i ovanstående citat, eller hur!!?!!

Och skratt och glädje gör ju allting lättare! Idag har vi haft goda vänner här på en lite längre lunch-sittning. Där vi bl a kunde skratta och skämta om gubbstön!

 

En uggla på mitt huvud!

När klockradions alarm ljöd i morse, så förstod jag inte alls vad som lät, för jag stod nere vid svandammen i en folksamling och hade just fått en liten uggla som landat på mitt huvud och bara satt där, medan folk stirrade och jag inte tordes röra mig, av rädsla för att skrämma bort ugglan.

Ja, alltså det var en dröm. 

Men den där bilden har suttit på näthinnan hela dagen.

Nu har jag sökt på drömtydning, och funnit följande;

Ok, nya möjligheter som kommer i min väg, det låter ju positivt.

Mer kryptiskt med nästa som jag tolkar som att någon avliden person försöker säga mig något, men inte lyckas.

Att jag skulle påminnas om änglarnas kraft, ja, en skyddsängel vill man ju inbilla sig att man har.....

Och så det sista märkliga budskapet; människor försöker lura mig med partiella sanningar.

Lite obehagligt.

Och jag ska nog inte lägga för mycket grubblande över detta. Källkritiskt, så vet jag ju inte vem som skrivit det, var det kommer ifrån. Och själva drömtydnings-konceptet ska man väl också förhålla sig skeptisk till.

Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite, lite spännande.

Och som sagt, jag kan ju inte bli av med bilden!

'

Mer vardagsnära och "på riktigt" har måndagen tett sig med start på gym., dusch och morgonkaffe. Dammsugning. Tvätt. Tillverkning av en lönnlövs-krans. Bakning av mjölkfria bullar och en äppelkaka, samt tillagning av lasagne. De mjölkfria bullarna tog jag med då jag var barnvakt i kväll när sonen skulle på möte i bostadsrättsföreningen. Barnen blev väldigt glada över saft och bullar och vi hade en trevlig stund vid fikabordet. Sonen dök upp tidigare än förväntat och äldste barnbarnet bad mig ändå stanna kvar för att läsa högt, och det gjorde jag så gärna. Högläsning är mysigt! Dessutom var ändå mitt hus tomt, eftersom maken är på upptakts- och planerings-möte inför kommande skridsko-säsong. 

Nu ska jag krypa till sängs med min bok "Syskonfejden" av Moa Herngren, startade den igår och den verkar lovande. Sen får vi se om uggledrömmen kommer tillbaka i natt.....

 

 

Vi har varit Stjärnorna på Slottet!

Se här vilka stjärnor!! Jag och döttrarna har haft ett super-lyxigt och genom-mysigt dygn på Lejondals Slott. Detta sago-slott med tinnar och torn, och den vackraste röda färg, beläget precis invid en sjö, med samma namn. Kändes nästan som att vi var utomlands.

Nåja, förutom att vi kom lagom med stormen Amy, väldigt mycket blåst, och sena eftermiddagen och hela natten rejält med regn.

'

Men vi startade redan klockan 13, när dörrarna till ett magnifikt Afternoon Tea, dukats upp och vi fick ett bord med sjöutsikt på den ljusa, fina glasverandan. Här fanns allt man kunde önska sig; varma scones med clotted cream och hemgjord lemon curd. Mängder av marmelader, fyra sorters cheddar, kex, snittar och pajer, muffins med frosting, äppelkaka, cheescake, nybakade kanelbullar (det var ju kanelbullens dag gudbevars) småkakor,  frukter och mängder av godis. 

Man kunde välja bland säkert 20 olika sorters te som serverades i ett ljuvligt porslin från Villeroy & Boch. Och naturligtvis beställde vi in bubblande, frisk cava!

Med magarna proppmätta tog vi en promenad i omgivningarna och kom lagom tillbaka till rummet i Gula Villan, när regnet började falla. Då spelade vi sällskapsspel innan vi hade tid bokat i den lilla, men mysiga spa-delen. Här simmade vi, satt i bubbelpoolen, bastade och tog ett dopp i sjön.

Så bytte vi om och tog varsin GT framför brasan i det vackra sällskapsrummet i slottet innan vår middag serverades.

Och efter nattens sömn vaknade vi upp till en inte fullt lika blåsig och halvklar dag. Vi satt länge vid frukostbordet innan vi checkade ut och bilade till Sigtuna, där vi strosade omkring i den lilla mysiga staden.

Hemma väntade maken och tre barnbarn. Det åts lunch, maken drog iväg till fotboll. Jag skjutsade en dotter till tåget och den andra till lägenheten i Fålhagen, innan det var dags att sällskapa två av barnbarnen.

En skulle iväg på bandyträning och den andra gladeligen var med på att plocka löv och göra en mobil  till ytterdörren. Den blev extra färgglad och pyntad med Japanska lyktor i toppen. Hon var mycket nöjd!

 

Och nu är mörkret kompakt utanför fönstret, även om månen i det närmaste är full och kastar ett silvrigt sken över natthimlen. 

Jag känner mig så glad, tacksam och lyckligt lottad över att ha fått tillbringa tid med mina fina döttrar. Vi har haft fina samtal om allt mellan himmel och jord, vi har skrattat och verkligen njutit av att få vara tillsammans. Kvalitetstid!!

En sak i taget, så löser sig det mesta

 I detta nu, sitter jag och tittar ut på en halvmåne, som nyss lyste starkt, men som precis dolts av en molnbank, mitt över "magen". Himlen är för övrigt klar, solen gick ner för en halvtimme sedan, så det är fortfarande ganska ljust ute. Och i förrgår, såg jag -fast dagen efter- att det varit norrsken här i stan. Var fina foton i vår dagstidning, tagna från slottsbacken. Jag lever på hoppet, i år, eller 2026, kanske jag ändå får se norrsken. Som jag önskar det!!!

Jag har i alla fall fått hem maken, och det känns skönt. Vi gick en skön långpromenad, när han kom hem och nu har vi ätit rödbetssoppa, och en äppelpaj står på svalning, som ska avnjutas lite senare, framför "Det sitter i väggarna".

Nu stundar helgen, och imorgon kväll kommer äldsta dottern hem. Jag ska dra iväg med döttrarna på vår årliga "mor-dotter-helg"! Dessvärre krockar det med att äldste son behöver mycket hjälp (hans fru, ska iväg med sin mor och bror på en resa), så maken kommer att få en hel del att göra. Jag lär få ta över, när jag kommer hem på söndag, för då är det Sirius-match.

Men numera inser jag att tar man bara en sak i taget, så brukar det mesta ordna sig. Ingen idé att stressa upp sig.

Och fotot är från gårdagkvällens träff på 7 Flaskor. Drinkar och prat. Ett trivsamt koncept!

Gör det bara!

I förrgår läste jag Sara Rönnes blogg och fick mig en tankeställare!

Hon menar på att om man t ex säger att "Jag ska försöka", (träna, äta nyttigt, ringa det där samtalet osv) så har man gett sig själv en ursäkt att ge upp redan på förhand. 

Att om man istället säger "Jag har bestämt mig för", så bär det mer kraft.

Visst är det mänskligt att ibland "ge upp", men det är också mänskligt att bestämma sig. Att ha intentioner, att leva med mer mening. 

Det finns möjlighet att göra val utifrån intentioner precis hela tiden; mer än 90 % av våra liv och dagliga rutiner styrs vi av vår autopilot. Alltså vi gör inga val alls. Men valen existerar precis hela tiden. I dem finns många möjligheter till  intention. Och att göra saker med mening

Tack vare dessa ord kom jag iväg till gymmet i morse i vanlig tid. Trots att min väninna som var här på middag igår, blev kvar till midnatt, och vi slutade kvällen med att dricka Espresso Martinis.....

Och direkt efter gymmet, så svidade jag om till baddräkt och ylleunderställ och cyklade 8 km till Vårdsätrabadet för att inleda kallbadssäsongen!

Det är två säsonger sedan jag kallbadade, och jag älskade ju känslan, ändå kom jag aldrig igång i fjol. Men nu så! 

Gör det bara, tänkte jag och hoppade i och simmade.

Tillsammans med ett hundratal kanadagäss, som när jag klädde av mig, med skrän och plask kom och landade  100 meter ifrån mig.

Det var ljuvligt, och nu efter varm dusch och lunch så känner jag mig så himla nöjd.

Bra start på Oktober!

Och ikväll blir det ju typ after beach, jag ska ju träffa f d kollegor för en drink-kväll på 7 Flaskor!