Allt som vart dött väcks till liv!

 Som fåglarna kvittrade när vi cyklade till gymmet kl 6.45 i morse. Och i rabatterna växer allium- och tulpan-bladen så det knakar. Vitsipporna i skogsbacken har slagit ut, liksom scillan, som börjar färga Uppsala blått. Vilken underbar tid detta är!

Och jag var först hos frissan och gjorde vårslingor i håret och bara en timme senare var jag hos tandläkaren och väckte liv i en död tand, med en rotfyllning. Som visserligen inte var så angenäm, men det känns skönt att tanden verkar kunna räddas. Det är ett provisorium nu i tre veckor, men han är ganska säker på att det kommer att gå att fylla igen den utan problem, och ingen är gladare än jag för det!

Och maken har slitit i köket och kaklat över diskbänken, så det blir vårfint och fräscht även där. Nu ska det fogas om ett dygn eller två.

Och jag har burit ner mina vår och sommarkläder från vinden och hängt på vädring.

Så nu är vi på G. Allt som vart dött väcks till liv!!

Att känna en storstad med "rätt glasögon"!

 När jag var yngre, och började resa utomlands såg jag precis allt som i ett slags romantiskt skimmer. Det var nytt, spännande och vackert. Precis som att jag upplevde bilderna i någon reklambroschyr i verkligheten. Numera, kan jag slås av hur allt är gammalt, fult och sorgligt.

Jag ska försöka förklara mig. 

Maken och jag tillbringade fem dagar i Europas tredje största huvudstad, Aten, förra veckan. När vi tagit oss med tunnelbanan från flygplatsen in till centrum, och gick för att checka in på vårt hotell, så liksom knockade huvudstadens myller mig, rakt i plytet! Det var så mycket folk utanför tunnelbanestationen. Horder av skolklasser, av turister, av inhemska. Det var försäljare, gatumusikanter, tiggare och guider. Ett liv utan dess like. Det var en tät trafik, bilar som tutade eller bilförare som skrek. Vi fick tränga oss fram och dra våra rullväskor på kullerstensbelagda gator och trottoarer och det skramlade och lät. Det luktade asfalt, avgaser, avlopp och fisk från saluhallen. Jag såg skitiga uteliggare under filtar, på gamla kartonger vid husväggarna. Jag såg gamla, krokiga kvinnor och män, märkta av tidens tand, som hade det jobbigt att ta sig fram. Delvis p g a bilar som parkerade på trottoarerna tillsammans med soptunnor, höga trottoarkanter och stoppljus som blinkade grönt bara en kort, kort stund för fotgängare. Jag slogs av hur nedklottrade med fula tags alla husväggar var. Hur många hus som såg bedagade, nästan rivningsfärdiga ut.

Sen checkade vi in på vårt hotell och träffade en otroligt trevlig grek som pratade oavbrutet, prickade in restauranger och andra sevärdheter på en karta och hälsade oss välkomna. Vi fick ett fräscht rum inåt gården, som var tyst, rent och trivsamt inrett. En flaska mousserande vin väntade i kylen.

Och så knockade mig Aten även på ett helt annat sätt! Jag kom att älska staden och människorna. Jag såg bakom allt det som var fult. Jag hörde tornseglarna över trafikbruset. Jag upptäckte vackra graffiti-väggar, vackra, vänliga människor och hus. Och jag blev total-knockad av alla historiska byggnader som dök upp precis överallt i centrala Aten. 

Så det gäller att få perspektiv, ha "rätt glasögon" på sig och insupa känslor och stunder. Leva i nuet, helt enkelt!

Den grekiska mytologin och historian är otroligt fascinerande och intressant. 

Så när jag mött allt "det fula" och accepterat, kan jag insupa allt annat som finns. Och jag är otroligt tacksam över mina dagar i detta myllrande inferno!

Och så hann vi inte merän hem förrän vi kastades in i barn- och hund-vakteri då yngsta dottern höll sin 30-årsfest på en krog i Uppsala med 70 gäster. Hon har just varit hem och hämtat lilla vovven och visat filmsnuttar från  hela förloppet, (som jag valt att undanhålla mina föräldrar.....). Men jag känner kärlek och tacksamhet för även detta!

Nu ska vi gå en ny vecka tillmötes! Startar imorgon med en rotfyllning.......

Två flugor (=kalas) i samma smäll

Här sitter en sprudlande glad nybliven 4-åring! Vars liv kretsar kring En-hörningar! Och som hon fick presenter på temat!

Vi var en hel hög med gratulanter, familjen är ju så stor, och vi bjöds grillkorv i trädgården och därefter kaffe och nybakade bullar.

Sedan fick 4-åringen kliva lite åt sidan, då vi "kokat ihop" en överraskningfest för den blivande 30-åringen. Barnen fick i uppdrag att efter hurra-ropen och fikat för dagens jubilar springa fram och smälla serpentin-knallare och skrika SURPRISE, till den intet ont anande Ingrid.

Först drog 10 pers iväg på Escape-Room, medan maken och jag tog de minsta barnen och gick hem till oss. Sen kom alla hem för en Spansk tema-afton med Sangria med tilltugg, Paella och Tempranillo och sist Creme Katalana med kaffe. Däremellan var det presentöppning, filmvisning och Norsk Karaoke. Eftersom 30-åringen i morse skulle flyga till Nice med pojkvännen, OCH det övergick till sommartid natten som gick, så avslutade vi kalasandet redan vid 22-tiden.

Alldeles lagom, om ni frågar mig, som är en smula kvällstrött.

Dagen idag har känts extremt lång, jag har väldigt svårt att ställa om kroppen till tidsskiftningar, och går och hoppas på att de här stolligheterna med "sommar- och vintertid", ska upphöra.

Huset är tömt på folk och ikväll ska vi äta rester.

Finns både paella och vin kvar, inte mig emot!

Kommande vecka blir det uppehåll i skrivandet här!

Och jag håller tummarna för att vi alla klarar oss från magsjuka....

4-åringen hade vaknat mitt i natten och kräkts ner föräldrarnas säng!

 

En bricka med vår!

Se här, en bricka full av vårtecken! Blåsippor, några knoppiga vitsippor och en utslagen tussilago (den råkar bara hamnat i skymundan från den här vinkeln).

Och det allra, allra bästa vårtecknet var lärkan som drillade så hoppfullt och vackert, när jag cyklade till affären i förmiddags. De där långa, ljuvliga drillarna som hörs över de uppländska gärdena, en energikick utan dess like!! 

Nu är det verkligen vår! Och jag är så tacksam över att få uppleva det igen!! För det är minsann ingen självklarhet. Hörde av mig till min syster idag, och hon hade just fått besked att en nära vän till henne, gått bort. 

Våra dagar är inget att ta för givet! Det gäller verkligen att ta tillvara och leva fullt ut, varje dag. Förstå att alla stunder räknas in i livet. Som en av mina favorit-instagrammare har som motto; Lev för fan!

I mitt flöde har jag faktiskt tre unga tjejer som alla är från Norrland. Dom arbetar med digitala plattformer, foto, grafisk form, varumärken och träning. Sysselsättningar som jag aldrig varit i närheten av i mitt liv. Men människor som jag följer med stor behållning, och jag tror den gemensamma nämnaren är levnadsglädje. Hade jag börjat om, så hade jag kanske varit en av dom, för det är kreativt på ett sätt som inte jag varit i närheten av, men det är inspirerande och med många kloka inslag.

Nu får jag ju inte börja om. Om det nu inte finns ett liv efter detta, vem vet?! Men sådana tankar ska jag inte bry min hjärna med. Nu ska jag istället ta och förbereda lite godsaker till imorgon och lite senare ta itu med kvällens middag. 

I morgon är det födelsedagsuppvaktning som gäller, så jag återkommer här på söndag!
 

Skid-dagar i Orsa Grönklitt

Stärkt till kropp och själ, efter tre skid-dagar i Orsa Grönklitt! 7 mil skidåkning har det blivit. Visst har spåren stundvis varit väldigt isiga eller som slush (ni vet sådan där dryck med krossad is i granna färger), men vi har vistats ute många timmar i ren, frisk luft och tyst natur. Och så har vi turats om att laga middag på kvällarna och ätit gott, druckit vin och krupit upp i soffhörnan och pratat. En kväll var min systers väninna Mona över. Hon som jag lärde känna när vi bilade runt Island ett par veckor, för några somrar sedan. 

 Och så var det ju Våffeldagen (eller/och Maria bebådelsedag, alltså då hon fick veta att hon var havande med Jesus), och då skidade vi till Fryksås och åt underbart goda våfflor med hjortronsylt och vispgrädde till fantastisk utsikt över vidderna och Orsasjön i gammalt knuttimrat värdshus, Smidsgården, där brasan värmde gott i den öppna spisen och det doftade gott av nykokt kaffe i kopparkannor.

Det är så lätt att vara tillsammans med sin syster. Vi tänker, i mångt och mycket, väldigt lika och har samma typ av humor. Men hon kör bil mycket hellre och betydligt mycket fortare än vad jag gör, så i eftermiddags fick hon en fortkörningsbot. Vi blev fotograferade av en fartkamera, efter Järlåsa, och hon blev så förbannad!

Jag hoppas inte det lade sordin på vår lilla skid-vecka! Får nog höra av mig ikväll.

Men det får bli efter lammfärsbiffarna som maken utlovat!

Återfödelse och förnyelse

 När det plötsligt är mycket som ska hinnas med, ja då kan det bli så att jag bara gör något helt befängt som jag inte alls borde. Men det blir som en andningspaus. Jag har nog sagt det tidigare; när handen arbetar, då stillnar tankar och andning och välbefinnandet infinner sig.

Så nu har jag suttit en stund på eftermiddagen och virkat blåsippor till en liten vårdagjämningsgirlang. För det är vad det är i morgon; Vårdagjämning. Dag och natt sägs vara lika långa och dagen förknippas med återfödelse och förnyelse.

Som Sofia Sievertsdotter skriver; 

Denna dag, låt mörkret jag har bakom mig bli en språngbräda in i våren, Gör mig generös när jag planerar mina dagar. Påminn mig om att jag varje dag får en ny chans att följa mitt hjärta. Låt mig välkomna förändring och förnyelse!

Och förändring framöver för mig kommer att innebära frånvaro från bloggen och datoruppkoppling för ett tag. Dels ska maken och jag ha två barnbarn boendes hos oss i dagarna fyra och nästa vecka ska jag få följa med min syster till Orsa Grönklitt för att åka skidor. Vår eller ej, jag har inte fått nog av vintern!

Gratis är gott

 Förra veckan fick jag en bild på en sminkväska tillsänt mig, från yngsta dottern. Tänkte vi kunde sy en sådan här, det kan väl inte vara så svårt?  Vad roligt att du vill sy, svarade jag. Fast jag vet att hon menar att det är jag som ska sy, hon brukar säga att hon står för idéerna, och jag för det praktiska arbetet. Och jag går ju lite igång på dylika utmaningar. Så nu har jag grävt i tygförråden och färdigställt en liknande sminkväska. Känner en viss tillfredsställelse över att åstadkomma prylar med det som redan finns hemma. Ett enda stort gratis-nöje, kan man säga!

Gratis har det däremot inte varit att arbeta bort mina soleksem, tre gånger under läkande lampa har kostat mig 1950 kronor. Jag är fortfarande lite flammig, vi får se om jag behöver en extra gång, men tiden kanske också läker.

Inte heller var det gratis att vaccinera sig, behövde komplettera TBE-vaccin, det gick på 480 kronor. Men nu behöver jag ju bara ta vart femte år, och det är klart att jag hellre betalar, än att bli sjuk. Men dom föreslår många olika typer av vaccin, när man är 60 +. Hur mycket ska man egentligen gardera sig??

Gratis är det också att låna böcker på biblioteket, och det är verkligen fantastiskt. Jag var där innan vaccinationen idag och plockade på mig nya böcker.

 Jag kan också "gå igång på" att laga mat av sådant som redan finns hemma.  Läste att någon kvinna har gått  ut på Tik Tok och uppmanat till att bojkotta alla stora butikskedjor som säljer mat, denna vecka, i protest mot det dyra matpriserna. Så långt tänker jag dock inte gå, men jag har lite annat för mig och kommer att veckohandla först på onsdag denna vecka, så då blir det till att rota runt i förråden och laga av sådant som finns hemma tills dess.

Gratis är det inte heller att skicka paket på posten. Jag skulle skicka ett par handdukar jag sytt, till min brorsdotter i Västerås, det skulle kosta 165 kronor! Handdukarna kostade mig 49 kronor i material, då jag köpte ett badlakan på Ikea, resterande tyger fanns i mina förråd. Nu har jag istället bestämt mig för att ta bussen till Västerås över dagen och överlämna handdukarna direkt. Att åka fram och tillbaka till Västerås kostar 58 kronor, och på så sätt får jag ju också träffa min brorsdotter. Vi ska äta lunch tillsammans imorgon.

En riktigt bra dag!

 Tänk hur fantastiska vissa dagar kan bli!!

Startade upp med plätt-frukost innan vi cyklade ner till stationen och tog tåget till Stockholm. Klev av vid Odenplan, fortsatte med tunnelbana till  Fridhemsplan och promenerade Kungsholmen-Långholmen-Reimersholme-Söder i en slösande Mars-sol och iskalla vindar. (Men maken hade tänkt på allt, så mestadels gick vi i lä). Tog varsin surdegsmacka och  glas med chardonnay på Kulturhuset innan föreställningen; Sammy 100 år.

   

Och vilken föreställning!!!

The High Society;

Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström kunde verkligen leverera!!!

1 1/2 timme av fantastisk högklassig underhållning! När man får ståpäls, skrattar och gråter samtidigt, ja då vet man att det är en riktigt bra föreställning!

Jag var så uppfylld, när vi tog tåget hemåt.

Och så fortsatte vi till äldste sonen, som bjudit till söndagsmiddag med Italiensk touch!

 

 Vi fick sippa på Franciacorta, medan sonen kavlade pasta-deg och strimlade till Fettucini. Sen öppnades en magnumflaska Barbera d`Alba till den färska pastan, en långkokt ragu på högrev, till vilket det serverades ett nybakt surdegsbröd. 

Himmelriket!!

När det började bli läggdags för de tre barnen (det är ju faktiskt måndag imorgon), ja då lämnade vi disk och allt och cyklade hem och tog en dusch!

En riktigt bra dag, helt enkelt!

     

Rida, rida Ranka

 

Så blev den färdig; "enhörnings-käpphästen". I god tid innan 4-årsdagen. Hon som ska fylla var här några timmar idag på eftermiddagen och hade med sin gose-djurs-enhörning. Just nu, är det bara enhörningar på hennes önskelista, så jag hoppas att den här ska falla i smaken. Om inte, så hade jag i alla fall väldigt skoj, medan jag gjorde den! Man vet ju aldrig riktigt vad som blir en fullträff och vad som helt förkastas, det är ju så otroligt mycket leksaker i varje barns liv, nuförtiden. 

Yngsta barnbarnet, som för övrigt åkte tillbaka till Leksand tillsammans med sin pappa idag, hon har mest velat ha mormors fotkräm och morfars glasögon och hörlurar, när vi är inne, och pinnar eller kottar när vi är ute. Från min egen barndom minns jag bondgården som pappa snickrade och som jag köpte djur till. Mina lyckotroll, som jag fortfarande har kvar, och som fick följa med överallt när vi bilade runt på tältsemestrar i Sverige. Jag kan fortfarande minnas hur roligt jag tyckte det var när vi stannade för rast vid någon parkering, och jag genast tog ut min trollfamilj och lekte på en timmer hög eller en sten.

Det är lördag, det är precis mitt i månaden Mars, och vi får passa på att njuta av en lat lördagkväll på tu man hand, för de kommande tre lördagarna står aktiviteter med barn och barnbarn på schemat.

Och den där ramsan "Rida, rida Ranka" är väl inte riktigt "up to date" nuförtiden..... Läser på Wikipedia;Zacharias Topelius publicerade en variant av ramsan 1871 och skrev en liten berättelse om drottning Blanka, Magnus Erikssons drottning, som sjunger visan för sin son Håkan, sedermera kung av Norge. I berättelsen figurerar Margareta (Valdemar Atterdags dotter), som giftes bort vid 10 års ålder med Håkan.

Rida rida Ranka

hästen heter Blanka

 Vart ska vi rida?

Till en liten piga

Vad kan hon heta

Jungfru Margareta

den tjocka och den feta

Tror att det på den tiden var något fint att vara "tjock och fet", men jag förstår om dagens barn funderar. Men kanhända, läser inte nutida föräldrar ramsor längre? Bara gamla far- och mormödrar, som har kvar dom i sina huvuden.

Vad vill du egentligen ha ut av livet?

 Solen slösar sina strålar och maken och dottern sitter ute och dricker kaffe på altanen. Visserligen är jag insmord med solskyddsfaktor 50, men eftersom ansiktet fortfarande är ilsket rött av röda eksem, så håller jag mig inne.

Var dock ute ett par timmar på förmiddagen och fick barnbarnet att inviga sina nya vantar och mössan. Allt passade precis, och hon verkade nöjd, så pass att vantarna mestadels fick vara på händerna. Annars är hon snabb med att ta av sina vantar, för att lättare kunna greppa saker. 

Vi har både mamman och pappan till barnet här och ikväll kommer även yngsta dottern med pojkvän och lilla vovven. Det blir en trivsam start på helgen. Jag ska laga till en hel lax-sida och funderar på att göra en lime-pannacotta till dessert. Det är alltid skoj att laga mat till fler och duka lite fint. 

Och i detta nu har vi fullmåne! Tydligen så var det i morse total månförmörkelse, men den kunde inte ses ifrån Sverige utan från den amerikanska kontinenten, där man fick uppleva hur månen färgades röd.  Jag läser att i astrologins värld är dessa förmörkelser kraftfulla portaler av sanning, uppvaknande och frigörelse! Förändringens vindar blåser, och även om de kan föra med sig tårar, oro och ovisshet, leder dessa processer i slutändan till något väldigt bra. Jag läser vidare att detta inte är någon tid för stora beslut, men en perfekt tid för självreflektion. Vad vill du egentligen ha ut av livet?

Självreflektion är viktigt! Vad just jag, just idag, vill ha ut av mitt liv? Tja, ser fram emot den där middagen och sällskapet runt bordet. Några glas bra Chardonnay till det, sen begär jag inte så mycket mer!

Vin, vin, vin

Man kan alltid hitta orsaker till att det är bra med ett glas vin då och då.....

Bestämde med en väninna att vi skulle ses idag. Från början tänkte vi ta en promenad och sen gå hem till någon av oss och fika.

Men så blev det saker som kom i vägen, så det slutade med att vi sågs på Stationen och tog varsitt glas vin. 

Det var väldigt trevligt. Vi utbytte lite skvaller och tipsade varandra om böcker och planerade lite trevligheter framöver.

Vilket vi gjort även över en kopp kaffe, men ett glas vin på eftermiddagen är rysligt trevligt.

Och refill blir det till kvällen. Min goda köttfärssås med pasta kräver ett glas rött!

Vi åt faktiskt den middagen igår också, när svåger och svägerska var här på middag innan vi gick på musikalen Kinky Boots.

Det var nämligen så att jag lagade 20 portioner långkokt köttfärssås till jul, när hela familjen skulle till fjälls. 

Sen råkade jag glömma kvar de båda stora gjutjärnsgrytorna på altanen....

Som tur var, kunde grannen stoppa in dom i sin stora frys. Men tio portioner åt gången är ju rätt mycket, så vi har sparat det tills vi är några fler än maken och mig. För även om det är en god maträtt, så vill man inte äta den under en veckas tid.....

Men hur det nu kan komma sig, så tröttnar jag aldrig på vin....

Jag känner mig så händig med en såg i handen!

Ohändig är jag inte. Jag kan allt möjligt. Knyppla, sticka, virka, väva, brodera, sy och annat textilt. 

Men det blir en särskild känsla när jag håller en såg i handen! När jag lyckas såga något så känns det så rejält på något sätt. Det är något med ljudet, sågspånet som faller ned och doften av trä. 

Sen att det inte behöver vara mer avancerat än att såga av ett kvast-skaft. En handling som tog max 2 minuter, det hör inte hit. Jag kände mig ändå så himla händig och nöjd med mig själv, där jag stod med sågen ute på altanen! 

Blir det mer avancerat än så, så är jag totalt lost..... Visserligen gick jag en 5 veckor lång snickar-kurs på Stenebygården en gång i tiden. Och jag har en svarvad sockerskål i masurbjörk som fortfarande används, och som jag är mycket stolt över. Men jag är i grund och botten en "textilare".

Kvast-skaftet sandpapprades och sen stoppades det in i häst-huvudet, fästes med häftpistol och så broderade jag på pärlor på bandet som döljer häftklamrarna. Håller ju på att tillverka en käpphäst till ett av barnbarnen som snart fyller 4 år.

Idag har jag också blockat vantar och mössa till yngsta barnbarnet. Hon kommer hit på torsdag kväll, så då blir det provning.

Annars är jag snart redo att duka bordet för fyra och ordna mat. Svåger och svägerska kommer hit på en relativt tidig middag, för klockan 19 ska vi gå på musikalen Kinky Boots på Uppsala stadsteater. Det ser jag fram emot!

Tacksam för det gråmulna vädret!

 Jodå, så att......

För många år sedan fick jag diagnosticerat att jag hade sol-allergi. Mitt ansikte och min hals blossade plötsligt av stora, svullna, röda blaffor som brände, stack och kliade. Såg inte klok ut, helt enkelt. Blev ordinerad cortison och skugga.

Sedan har jag lyckats hålla det ganska bra i schack genom åren. Hög solskyddsfaktor och försiktighet med solandet. Med tanke på att jag älskar att vistas utomhus (vandring, skid- och skridskoåkning, kajak-paddling och bara en fika i solen) så tycker jag att jag klarat mig riktigt bra.

Men i lördags kväll slog det till med full kraft!

Två veckor i Leksand, med långa promenader, inte i full sol, men ändå soldis, bjöd först på ett lite herpes-utbrott. Och när jag trodde att jag lyckats häva det, med stark sprit och uttorkande zink-pasta, så slog plötsligt de röda, kliande, brännande blafforna ut i hela ansiktet.

Jag vägrade att gå till läkaren, så jag vände mig i stället till min hudvårdsterapeut, och där var jag idag och fick probiotikamask och blev belyst med läkande ledlampa med ultraviolett ljus. Dessutom handlade jag lugnande ansiktskräm, och har bokat en ny tid för ledlampa på torsdag.

Är det något jag är svag för, så är det hudvård. Inte ser jag något bättre ut i kväll, men jag får väl lov att ge det lite tid. 

Och jag är tacksam för det gråmulna vädret!

My cup of tea

Det är drygt 10 år sedan vi renoverade vårt kök. Ovanför diskbänken ville jag ha en glas-skiva, istället för kakel. Vi målade en del av köket i en vacker turkos färg, och jag ville att den så mycket som möjligt skulle synas. Dessvärre hade vår snickare aldrig tidigare monterat en dylik glas-skiva (något han inte upplyste oss om) och det blev aldrig riktigt bra. Framför allt inte helt tätt. Det blev stänk innanför, som bildade ränder, och när jag såg en bananfluga krypa innanför då ringde jag hit snickaren igen. Han gjorde ett försök att täta med silikon, men det blev inte bättre. Sen dess har mer stänk tillkommit och fler insekter som krupit och fastnat och suttit där som olustig dekor....

Idag tog vi oss ut för att titta på alternativ. Stänkskydd eller kakel. Och nu har vi bestämt oss för att kakla. Eller vi och vi......

Vissa projekt som jag tycker att "vi" ska göra, har en förmåga att hamna på maken. Och han är en händig man, verkligen. Han har kaklat hela tvättstugan och ovanför handfatet på gäst-toaletten, så hans standarduttryck "Det är inga problem", hördes flera gånger idag, som svar på när jag frågade; Men VILL du verkligen göra det?

Så nu på eftermiddagen har vi hjälpts åt att slita bort glasskivan (eller det var nog mest maken som gjorde det också.....) sen cyklade han för att köpa medel för att få bort silikon.

Jag tycker ju inte att det är kul att göra sånt där. Jo, jag har idéer om hur jag vill ha det, och jag beundrar människor som renoverar och gör om. Själv är jag mer en sån som vill bestämma hur det ska vara, men helst få någon annan att göra det!

Jag tar hellre itu med textila projekt! Idag har jag sytt "spis-handdukar", beställda av min brorsdotter. Och det är praktiskt att ha en hand-handduk hänga på spishandtaget. Nära till hands för att torka händerna, och den håller sig torr.

Sådana projekt är mer "my cup of tea"

 Men ikväll är det jag som bänkar mig framför Husdrömmar (med en kopp te) och suktar efter vackra husprojekt.....

Hej Hopp, Nu Tittar Blåsippan Opp!

Jag hade tvättat sängkläder och hängt ut lakan på tork i trädgården och jag hade bakat bullar på förmiddagen, så efter lunch behövde jag sträcka på benen och få lite frisk luft, i det milda vårvädret.

Och se vad jag hittade, under vissna fjolårslöv!

Det spelar verkligen ingen roll, hur gammal man än blir, så är vårtecken alltid lika lustfyllda och man blir alldeles lycklig i hela kroppen!

Och jag var tvungen att ta med mig några blommor hem och sätta i vas. Jag vet att dom inte står särskilt länge, och korta skaft var det, så det ser inte mycket ut för världen. Men jag tycker ändå att det är lika vackert som den dyrast bundna, buketten från någon blomsteraffär!

Och apropå hopp, vilket kan kännas som ett litet halmstrå i dessa oroliga tider, så hörde jag något bra på radio i förra veckan; "Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris"  Gå in och läs den här artikeln av Herman Geijer. Där beskrivs att hopp inte är vilken känsla som helst utan mer som en motivation som går att  träna upp. Ett aktivt hopp. Värt att tänka på i dessa tider. Vår eller ej.

Det lär bli minusgrader och risk för snö kommande vecka, så blåsipporna får kanhända lugna sig lite i sin iver att komma upp!

Men jag fick lakanen torra, nu är dom manglade och ligger i linneskåpet, så nu ska jag ta itu med söndagsmiddagen!

Hemma på vår gata i stan...

 ....som Stina på Saltkråkan brukade säga.

Vilket inte alls har något att göra med detta inlägg, men uttrycket liksom bara flög igenom mitt huvud nu när jag satte mig framför datorn, för första gången på tretton dagar. För så länge har jag vistats i Leksand och det var inte utan att jag börjat längta hem.

Inte för att det alls gått någon nöd på mig. Jag har fått umgås med yngsta barnbarnet och dottern, och det har varit mycket angenämt. Även om den första veckan var ganska seg, lite tuff och utan så värst mycket sömn, pga ett febersjukt barn som hostade så hon närapå kräktes, hade munnen full av blåsor och jobbiga nya tänder på gång. Hennes humör var därför inte det bästa, sömnen dålig och matlusten obefintlig. Både dottern och jag blev ganska trötta. Dessutom blev den, tidigare så glada och gemytliga ungen, i princip personlighetsförändrad. Ibland dög varken mamma eller mormor, utan hon gick gallskrikande och ställde sig i ett hörn och fortsatte gråta. Gärna framför spegeln, där hon dramatiskt tittade på det gråtande barnet och så tog hon i och fortsatte skrika. Inte alltid med tårar dock.... Lite dramaqueen kan hon allt vara!

Men sedan i måndags har hon kunnat vistats på förskolan och även om tänderna fortfarande spökar, är hon mestadels på gott humör och hon äter igen, även om hon plötsligt verkar ogilla protein och mest vill ha kolhydrater. När morfar kom i torsdags, då blev hon väldigt, väldigt glad. Det är nämligen något speciellt mellan henne och morfar.

Här kommer några tillbakablickar från dagarna som gått;

I söndags satt jag och stickade framför Vasaloppet.

I tisdags bakade jag semmelbullar, fettisdagen till ära, och så hade jag köpt vårblommor på Gundhes.

Här har Majken blivit frisk och fick vara ute och bl a röja i den lilla lekstugan på tomten.

Med Mars månad kom våren. Isen gick upp, snön smälte och jag promenerade långt varje dag och var tvungen att gå med uppknäppt jacka för att inte svettas. Österdalälven rinner precis förbi utanför det lilla boningshuset, och det är nära till Siljan, så promenadstråken har varit trevliga. Kunde också sitta ute och dricka kaffe ett par dagar. 

Dricka kaffe ute gjorde vi också när vi kom hem till "vår gata i stan" för ett par timmar sedan. Solen sken och termometern visade plus tretton grader.  Nu går tvättmaskinen och om en dryg timme ska vi åka och hämta barnbarn på gymnastikträning och skjutsa hem. Vi är lite back-up för två barnbarn, som för första gången ska få prova att vara ensamma hemma, då föräldrarna är på fest. Hoppas vi ska orka hålla oss vakna. Vi gick upp med Majken 05.30 i morse och har lekt och varit aktiva sedan dess.....

På besök i lejonkulan.....

 Häromdagen pratade maken och jag om hur otroligt tacksamma vi är över att ha fått vara friska så länge. Inte minsta lilla förkylning har vi varit drabbade av på hur lång tid som helst. Nu är vi ju visserligen vaccinerade mot influensan, som verkar härja hejvilt, men det finns ju så många olika typer av baciller och virus som florerar, så man är ju aldrig 100% säker, vaccin eller ej.

Och två dagar i rad har  vi nu vistats i "lejonkulan".....

Vi har passat barnbarn, där alla tre i syskonskaran varit och är krassliga. Det var feber, hosta och snuva.  Kändes som det låg baciller och lurade på alla tre våningar i radhuset. Och man kan ju inte direkt hålla sig ifrån en 3- en 6- och en 9-åring. Det är intensivt och det är närhetsprincip som gäller. 

I morgon är planen att jag ska ta tåget till Leksand och "flytta in" hos dottern och minsta barnbarnet, som är ensamma två veckor i rad nu, då svärsonen är på utlandsuppdrag. Och det lilla barnbarnet snorar och hostar, så det blir en lejonkula till......

Men man kan ju inte skydda sig mot allt. Lite skit rensar magen, heter det ju, några baciller boostar kanske immunförsvaret? 

Framtiden får väl utvisa hur det går, men jag hoppas på det bästa. Får göra lite ingefärs-shot och tänka positivt. Blir ett uppehåll i skrivandet framöver, släpar inte med mig datorn på tåget.

Blir även ett uppehåll från skapandet i min woman cave, (som jag tycker är ett passande namn till mitt egna rum). Så jag passar på att  visa lapptäcket som blev klart för någon vecka sedan. Känner mig nöjd!

Och nu ska jag gå och laga Gnochi med gula kantareller, salvia och brynt smör till söndagsmiddag, lagom till maken kommer från fotbollsmatchen Sirius-Öster.

På återhörande!

Ursäkta engelskan....

Jag har precis författat ett brev på engelska med Google translate som hjälp. Blir så osäker när jag ska skriva, eller för den delen prata också. Hittar aldrig orden och uttalet ska vi inte tala om! Men när vi var i Nice i november, så hade vi sällskap av ett engelskt, supertrevligt par, två middagar i rad. Vi utbytte adresser och skickade julbrev till varandra, och nu är vi inbjudna till Dartmoor och dom är bjudna till oss. Vore trevligt att få till!

Men jag önskar att jag vore säkrare på engelska. Det är ju dessutom det enda språk som jag läst. Om man inte ska  räkna ett år franska på kom vux. Då lärde jag mig ändå en del fraser som vi hade användning för när vi sommaren efter kursen, cyklade i Frankrike. 

Men engelskan har man ändå tragglat ganska många skolår. Och man hör engelska på väldigt många tv-serier och filmer. Visst har jag några gånger försökt läsa böcker på engelska, men jag är för bekväm, läsning ska vara en avkoppling och jag vill förstå allt direkt. Jag är helt enkelt lite för lat. 

Och visst förstod vi varandra, där på restaurangen. men det var så ofta men tappade bort sig när man skulle berätta något, för att man inte fann orden. 

Men eftersom vi ändå hade trevligt, och dom blev inte avskräckta utan ville träffa oss igen, så kan det kanske inte varit alltför galet.

Fortsättning följer.

 

Stockholmsutflykt 2

 07.45 kom två pannkakssugna barnbarn på frukost och jag la sista handen vid gräddningen. Amerikanska pannkakor med blåbär, banan, lönnsirap och smör serverades med kaffe eller äppeljuice. Sen var vi redo för att ta buss och tåg till Stockholm.

Kan man lita på allt man ser? Det var dagens frågeställning på Paradox-muséet, dit vi tog våra barnbarn. Och vi vuxna tyckte det var lika roligt! Många otroliga synvillor och upplevelser som fick en att tvivla på sig själv.

Sen hann vi med Vaktavlösningen på Stockholms slott. Och där började man tvivla på hur vi skulle klara ett krig. Uppvisningen kändes som någon kvarleva från en gammal svensk, svartvit film från 30-talet.

Därefter var vi hungriga och letade upp en bättre hamburger-restaurang. Bastard Burgers vid Hö-torget.

Och dagens sista aktivitet, innan tåget hem till Uppsala, blev skridskoåkning i Kungsträdgården. En dryg timme, åkte barnen, runt, runt tillsynes out-tröttliga. Mitt största nöje var att beskåda en ung man, klädd helt i svart förutom silverbeslag på bröst och rygg. Han hade svart hår, en tatuering på halsen och mörka solglasögon-och han åkte som en gud! Snabbt, konstnärligt och graciöst, jag var helt starstrucked! Även barnen, och 11-åringen försökte sig på lite trix, inspirerade av "guden".

Vi hann med en fika, farmor hade ju gjort en äppelkaka i går, innan barnen blev hämtade av sin far på kvällen.

Jag tror att vi alla fyra var väldigt nöjda med dagen. 

Det finns mycket roligt att uppleva tillsammans med barn, och på något sätt så blir upplevelsen "dubbel", man får liksom både sin egen och barnens glädje i ett och samma ögonblick!

Men nu blir det skönt att ta en kvällsfika framför Antikrundan....

Härlig vinterdag

Det är osäkert om det kan bli någon tur till Grövelsjöfjällen den här säsongen. Vi har varit där ganska många år i följd, och jag riktigt känner hur det lockar och drar, en önskan om att få komma dit även i år. Men det hänger på en del annat, så vi kan inte bestämma något ännu.

Under tiden får vi nöja oss med det som finns. Och tack vare det täta snöfallet i lördags, så har man kunnat göra skidspår. På Björklingesjön! 

Efter gymmet åt vi varsin tallrik gröt, och sen bryggde vi en termos kaffe och packade med oss både skridskor och skidor och bilade till Björklinge. Solen strålade från en klarblå himmel och det var en del sportlovslediga som befann sig vid sjön. Den plogade isbanan skrapades medan vi åkte. Det fanns en del sprickor som man fick hålla utkik efter, men annars var isen helt ok, liksom skidspåret som gick runt, precis bredvid skridskobanan. Inga jobbiga uppförsbackar här inte.....

Jag blev så varm att jag fick knyta jackan runt höfterna när jag åkte skidor. Och efteråt drack vi kaffe i solen och riktigt kände hur den värmde. Underbart.

 

Väl hemma igen satte jag på ett par tvättmaskiner, duschade och tvättade håret, men maken hade inte fått nog av att vistas ute, så först gick han en promenad och därefter beskar han äppelträdet. 

Men nu har även han kommit in och duschat, och strax ska vi äta middag. I morgon bitti kommer två av barnbarnen hit på utlovad frukost med amerikanska pannkakor med lönnsirap och blåbär och sen ska vi göra en utflykt tillsammans. 

Snällt, stabilt och tryggt - där vill jag vara!

 Titta, titta!! Se på morgonljuset!! Man blir alldeles lycklig.

Jag vaknade faktiskt av ljuset i morse, det svaga gryningsljuset innan solen riktigt stigit upp. En dryg halvtimme senare när jag steg upp för att gå och hämta morgontidningen, så hade solen kommit så här pass högt och kastade ett fantastiskt ljus över landskapet. 

Världen känns instabil, men solljuset kan man lita på och jag väljer att fokusera på det som är stabilt och det som går att lita på. Jag orkar inte lyssna på galna ledare och deras prat och det säkerhetspolitiska läget som plötsligt blivit så instabilt och allvarligt. Hur kan det vara så här? Vi människor har visst inte lärt något alls av historien. Jag förstår inte, och jag blir så ledsen när jag lyssnar och ser på nyheterna. För åtminstone Dagens Eko lyssnar jag på varje dag, och oftast Rapport. För man måste väl ändå hålla sig en liten smula uppdaterad. 

Fast jag gömmer mig helst från allt och gör snälla saker. Som att baka t ex. Jag har gjort ett stort ljust bröd som står på svalning, en äppelkaka står i ugnen och semmelbullar står på jäsning. Och ikväll ska vi kalasa på Vinkokta musslor med frasig ugnspotatis, majonäs och bröd. Och vitt vin förstås.

Det är snällt, stabilt och tryggt. Där vill jag vara!

Stockholmsutflykt 1

Lite svinn får man räkna med, men det enda som försvann på dagens utflykt var en mössa, som 9-åringen glömde på tåget. Och som han sa, så gjorde det inget för den kliade och stacks! "Sämsta tåget", beklagade han sig, eftersom det inte fanns något bord, papperskorg eller toalett! Vi pensionärer väljer nämligen att åka med pendeltåget, eftersom det är halva priset mot Mälartåg. Det tar lite längre tid, men vad gör det?! Och barnen led inte så väldigt mycket, dom hade fått välja godsaker i pressbyrån och vi gjorde "Hänga gubbe" hela resan.

Buss 69 tog oss sedan till Tekniska muséet, där vi inte varit sedan våra egna pojkar var små, alltså dryga 30 år sedan. Och det har hänt en del kan man lugnt säga. De flesta museum nuförtiden är otroligt barn-vänliga. Här fanns fyra våningar med spännande saker att göra, och för den som ville kunde man förkovra sig om allt från gruvdrift till skog kärnkraftverk dataspel och AI. Det var  lätt-tillgängligt och inspirerande och vi hade roligt alla fyra. Till och med svårt att hinna med allt.

När det gällde dataspel, spelkontroller och test av reaktionsförmågan, så vann både 5- och 9-åringen med hästlängder över sin farfar och farmor. Men när vi kom in i rummet med gamla telefoner så fick vi glänsa. Vad är det här?, undrade 5-åringen och tittade in i den gamla telefonluren, och siffrorna på nummerskivan var inte lätta att slå!

Strax efter hemkomsten tog farfar med sig bägge pojkarna på fotboll. Sirius ska spela mot Helsingborg i någon form av cup och dom ska möta upp sin pappa/vår son, och äta och se matchen tillsammans. I mörker och kyla, tänker jag, som är så glad åt att vara hemma. Jag har bytt om till myskläder och ska värma rester från gårdagens middag och sätta mig framför en film och äta.

Det har varit en väldigt mysig dag med underbara ungar, men nu blir det skönt med lite lugn och ro!

Så här ska en riktig vinter vara!

Vilket oväder det blev igår. Fler stora trafikolyckor med många fordon inblandade och vår cykeltur till födelsedagsmiddagen blev äventyrlig genom oplogade cykelvägar och gator. 

Middagen var supergod och födelsedagsbarnet verkade nöjd och glad över uppvaktningen. Hans tårta var som vanligt ett mästerverk, hans mamma kan trolla fram de mest fantastiska tårtor!

Och i morse vaknade vi upp till strålande sol och vintervackert landskap med snötyngda träd. Vi har passat barnbarn och varit ute och lekt i pulkabackar och snöhögar, och även om det var flera minusgrader så var luften torr och härlig, så man frös inte. Så ska en riktig vinter vara!!

Det var rejält blöta vinteroveraller som fick hänga på tork i tvättstugan när vi till slut tog oss in för att grädda våfflor.

Nu har barnen blivit hämtade och jag har suttit och letat ordgömmor och annat att skriva ut för att ta med på tåget i morgon bitti. Vi ska åka med en 6- och en 9-åring till Tekniska muséet i Stockholm, och det kan behövas lite underhållning under själva resan tänker jag.

En gång i tiden var jag en mästare på olika lekar eller pyssel att göra med barn under långresor i bil, men man har kommit av sig och glömt eller förträngt vartefter åren gått och man mest haft sig själv att tänka på. 

Jag ska klura lite till och sen ställa mig och göra en Coq au Vin till söndagsmiddag. 

Om lite av varje

 Jag är lite orolig för att jag är påväg att få ett datorhaveri. Min dator har betett sig väldigt märkligt de senaste två dygnen, ett tag trodde jag inte att jag skulle få igång den alls, men plötsligt så kunde jag öppna mina program. Vi får väl se vartåt det bär. Man är ju helt borta när det kommer till att kunna ställa till rätta den här apparaten, det är då ett som är säkert. Den ska bara fungera, precis som med bilar, dom ska också bara fungera. Men blir det uppehåll här, så beror det på min dator, inte den mänskliga faktorn.

Här kommer ett par bilder från i går förmiddag;

Jag letade fram material till käpphästen jag ska göra, och började med att knyta en man.

Och så fortsatte jag med att påta tömmar. Första gången jag fingerpåtade var i  tredje klass när det skulle göras snoddar till slöjdpåsen. Det är faktiskt en ganska tilltalande sysselsättning. Allt som blir lite lätt monotont, kan få en lite som i trance eller i mindfulness, som det så modernt kallas när man njuter i nuet.

Dagen fortsatte faktiskt angenämt också. Jag hade bokat en gyminstruktion, för att inte "gå i stå" med mina övningar, som jag nu kört i två år. Det blev en utmanande, men väldigt rolig timme och jag fick flera nya tuffa utmaningar. Kände riktigt hur trött jag var i musklerna när jag efteråt cyklade ner till Landings konditori där jag mötte upp tre f d kollegor. Dom hade redan hunnit med att fika, så jag slog mig bara ner för att prata. Och plötsligt hade två och en halvtimme förflutit, och vi fick alla brått att bryta upp.

Min kära syster hade bjudit in till middag och jag hade tänkt hinna köpa med mig blommor. Men det jag glömt bort var att det var Alla hjärtans dag, och det två närliggande blomsterbutikerna i stan var överfulla av kunder som skulle köpa buketter till sina kärestor. Jag fick komma tomhänt, liksom maken som kom direkt från skridskoisen. Bror och svägerska var redan på plats och dom hade haft med sig vin. Men jag lovade min syster att bjuda henne på en drink på 7 Flaskor inom en inte alltför lång framtid. Och hon hade minsann fått ett stort fång röda rosor från en herre, så hon var så nöjd ändå!

Vi serverades god mat, Rieslingvinet flödade och samtalen flöt lätt så tiden flög iväg. Dessutom sitter man gärna kvar, min syster har det så väldigt hemtrevligt och fint i sitt hem. 

Och idag är det lördag och vi är bortbjudna på middag även ikväll. Det är med anledning av att äldsta barnbarnet fyllt elva år, och det blir spännande att se den nya lägenheten familjen flyttade in i strax efter nyår. Vi får se hur det går med cykelturen dit, då det fallit och faller rejält med snöflingor idag. Fint och mysigt nu inför det stundande sportlovet ändå!

Googla och bli förvirrad

Idag har jag tagit hand om alla mina krukväxter! Jag har beskurit, jag har bytt jord, tagit sticklingar, planterat och duschat bladverk. Huset såg inte ut efteråt, jag hade lyckats få jordspår överallt, så det blev till att städa, både dammsuga och våt-torka.

Gröna fingrar, kan jag inte ståta med, men en växt som jag brukar lyckas med, det är mina pelargoner. Jag brukar sätta skotten i vatten och sen plantera i jord när det kommit rötter. Just idag fick jag för mig att jag skulle googla på vad som egentligen är bäst. Sätta i vatten eller direkt i jord? 

Och det blev jag ju inte klokare av. Det fanns en uppsjö av olika "expert-råd" där ungefär hälften förespråkade jord och andra hälften vatten.

Så nu gör jag en egen "forskning".  Fyra krukor med jord-skott och så sju små vaser med vatten-skott. Så får vi se, vilka som tar sig bäst! Sen kanske jag också kan uttala mig på google....

Man borde väl lita mer på sin egen erfarenhet och kanske t om magkänslan. För hur blir det t ex om du börjar googla sjukdomssymptom? Jo, plötsligt har du all världens sjukdomar och så börjar du känna dig sämre....

Det finns sådant som är trevligare att läsa. T ex på te-påsen från Tehörnan jag köpte med tesorten Vintersaga, igår. Bara namnet på te-sorten gör mig lite lycklig! ( det är citrus, äpple och kanel)

Tänkvärda ord om den rätta tidpunkten att dricka te;

- när hjärtat och händerna är fria

- när man är trött efter att ha läst dikter

- när tankarna är upprörda

- när man lyssnat till en sång

- när sången är slut

- under samtal till långt inpå natten

- en dag med små regnskurar

- när dagen är klar och vinden är mild

- när ett samkväm är slut och gästerna gått

Jag lever, det är inte alla förunnat!

 Nu ligger mitt senaste stickprojekt på blockning i tvättstugan. Ett par vantar med dalahästar på till dottern i Leksand. Sist jag var där, fick jag stoppa de vantar jag senast stickade åt henne, så väl använda att dom blivit utslitna, så det var dags för nya. Tänker att jag snart ska åka upp och hälsa på igen.

Men nu blev jag ju utan stickning, och det går inte an. Dessutom blev jag idag färdig med det stora överkastet i lappteknik, så nu måste det till nya projekt med det samma. Annars "får jag klåda"! 

Tror att jag ska ägna mig åt vävning, ett par sängmattor  till källaren och en ny längre köksmatta, den jag vävde passar bra, men känns lite för kort. Och så stickning då, jag har provstickat och testat masktäthet i ett garn jag har, men dock inte i rätt färg och inte heller tillräckligt till det jag planerar göra, så det får bli ett besök i garnbutik. Sen ska jag göra en käpphäst till barnbarnet som fyller 4 om en månad, så där måste jag gå igenom och se om jag har rätt material. Ja, idéer till projekt saknas inte!

Annars känns det väldigt bra, måste jag säga! Har nyss varit inne och kollat på 1177. Jag gjorde för ett tag sedan en övergripande hälsoundersökning och fick ta alla möjliga sorters prover + ett EKG. Nu är allt klart och jag har tydligen bra värden på allt som tagits. Fick ta om sköldkörtelprovet, men det visade sig vara bra. Hjärtat slog som det skulle, det var jämna fina linjer som visades upp. Inget problem med urinsyra, som läkaren misstänkte, då han trodde att jag fått gikt. Mina levervärden är bra (där var jag lite orolig, med tanke på att jag så gärna dricker vin). Allt är toppen, med andra ord.

Ok, jag har artros i knäna, jag har något fel i huvudet eftersom min högerhand är skakig, jag har rosacea  och får vara försiktig med solandet och jag har ilande tandhalsar. Men herregud, vad gör det? Jag lever, jag lever. Det är inte alla förunnat!

Dagens; Raggmunk och jazz

 Här sitter min bror vid flygeln, som han just briljerat på, under en spelning på Katalins Jazzbar tillsammans med gruppen Jazz Fellows med Laura. Han hoppade in som vikarie för den ordinarie pianisten. 

Vi gick dit på en lunch idag och åt Raggmunk och lyssnade på en timmes blandad jazz och bossa. Dock var själva raggmunken en besvikelse. Inte alls så där tunn och frasig som jag vill ha den utan tjock och mjuk, hade nog legat färdiggräddad ett bra tag. Men musiken var bra och sällskapet likaså. Syster och make, och efteråt kom brorsan och vi språkades vid en stund.

På hemväg stannade vi till och inhandlade en födelsedagspresent. De smyger sig sakta men säkert på, familjemedlemmarnas födelsedagar. På lördag är vi inviterade på årets första födelsedagskalas. Presenten till just den jubilaren ska bli en upplevelse att göra kommande sportlovsvecka, då vi för övrigt även har två andras upplevelser att göra, då dessa blev inställda pga sjukdom när vi planerat in det under jullovet.

Som för övrigt känns som att det var alldeles nyss.... När mitten av februari närmar sig, så känns det alltid som att tiden börjar springa ännu snabbare, och almanackan börjar bli fylld av allehanda aktiviteter.

Men just nu tar jag bara ett djupt andetag och värmer lite soppa till kvällsmat. En sak i taget!

Jag är ingen skridskoprinsessa

Klockan 8 i morse, satte vi oss i bilen för att bila ner till Södermanland. Jag skulle äntligen få åka skridskor på Marvikarna, i Gnesta kommun. De smala sjöarna med höga branter, nästan som att åka i en ravin. Igår hade Stockholm haft flera busslaster med folk på tur här, och det hade nästan varit trångt. Men nu var det måndag och skulle väl ända kunna vara lite glesare?!

Dock kom vi inte särskilt långt, förrän det blev tvärstopp i trafiken. Vid Säva var köerna långa och stillastående och vi läste på Trafiksäkerhetsverkets hemsida att det varit en krock mellan en personbil och en lastbil och att filerna i båda riktningarna var avstängda och skulle så vara i flera timmar. Vi var flera som vid en liten grusväg körde av för att krångla oss igenom det uppländska landskapet och komma fram i Örsundsbro. Mycket trafik i båda riktningarna, eftersom bilister från andra hållet kommit på samma idé, så det blev många stopp där man nästan höll andan för det var trångt, trångt att passera. Men vi tog oss fram och kunde fortsätta, ca 45 minuter försenade.

Jag är långt ifrån någon skridskoprinsessa, trots att jag lärde mig åka på vita konståkningsskridskor med taggar. Fast jag fick mest agera häst, släpandes på min bästis som var jockey.. Runt, runt den lilla isbanan i Vasaparken.

Upplevelserna på natur-isar och med långfärdsskridskor, slår detta med hästlängder! 

Trots att jag varken åker snabbt eller vackert, så är jag en mästare när det kommer till att njuta! Och jag blir för varje tur lite bättre på att inte skrika så högt, när isarna  smäller under mina skär!

Och naturupplevelserna är som konstverk! Isformationer, både på vattnen och vid de höga branterna där vattenfall frusit och istapparna hänger som vore dom ett uppradat klockspel.

 

Och annat än trygg kan man inte  vara, med den här friluftsräven tillika "skridsko-nörden". Det var femte dagen i rad han åkte idag. Han "rekade" isar med andra skridskoledare både fredag och lördag och körde grupper igår, på Dalälven.  Han är klok som en bok och kan läsa isen utan och innan. Han väntar in mig och idag sa han att han var imponerad över att det gick så bra att åka för mig. Gissa om jag sög åt mig!!

Och det känns lite extra bra att man har kunnat göra denna utflykt en vanlig måndag i februari. När dom flesta andra måste arbeta. Vi mötte kanske ett 10-tal personer allt som allt, och som jag tycker om andra friluftsmänniskor. Alla som man möter hälsar glatt och så byter man några ord och skämtar och skojar och är snälla mot varandra helt enkelt. Precis det man behöver i denna värld vi lever i!

Sen lade det lite sordi på stämningen, när vi nyss fick veta, att olyckan vi hamnade i kö för i morse, hade dödlig utgång. Det känns sorgligt att tänka på. Livet är sårbart och skört.

Så vad spelar det för roll att man inte är skridskoprinsessa.....