Den här lilla, fyrbenta, ljuva varelsen har idag fått ett oerhört sorgligt besked. Hon har en elakartad tumör som spridit sig och veterinären råder till att låta henne somna in, då det inte finns något att göra och den kan ge ett lidande och plågsamt förlopp.
Yngsta dottern ringde och var helt förstörd efter beskedet, hon hade såklart hoppats på att något skulle gå att göra. Den här lilla vovven kom hon hem med när hon fyllt arton, så i 12 år, år då det hänt väldigt mycket i min dotters liv, så har den här lilla vovven alltid funnits där. Ja, det känns faktiskt som hon alltid har funnits, och hon är en självklar medlem av vår familj, Jag kallar mig mormor, och jag tänker att det här är väl så nära en egen hund som jag kommer att komma, för vårt hem är ju lilla vovvens andra hem, eftersom dottern bodde hemma när Majsan kom till oss, och så har vi passat henne en hel del.
Som vi gråtit idag, jag och dottern. Det blev lite chockartat, då veterinären sa att dom kunde komma in på eftermiddagen. Vi har diskuterat fram och tillbaka och mitt råd var att avvakta till på måndag, så att dom på riktigt kan ta farväl av varandra, eftersom Majsan i nuläget mår bra och är symptomfri. Sorgen kommer att finnas där oavsett.
Men så ont det gör, och självklart allra värst för min dotter. Maken och jag ska följa med till veterinären på måndag.
Nu ska vi först försöka ha en alldeles vanlig helg. Maken är iväg på julbord ikväll, jag tänkte laga till en pasta och se en julfilm på tv. Imorgon ska vi iväg på trevligheter och söndag väntar konsert och kalas.
Livet fortsätter sorgen till trots.
Det var ett tungt besked. De fyrfota blir en del av familjen och man hör deras tassande även när de inte finns med längre. Min hund Martin blev akut sjuk för snart två åt sedan och jag valde att låta honom avsluta sitt liv eftersom han var 11 år. Veterinären sa till mig att ”när det är så här är detta det snällaste man kan göra”. Efteråt har jag ändå många gånger tänkt att det kanske hade gått att rädda honom. Men med förnuftet förstår jag ju att det hade varit plågsamt för honom, och det ville jag inte utsätta honom för. Han var min sjätte hund, och den allra klokaste. Min stora tröst när maken dog.
SvaraRaderaNu blir det ingen fler hund, jag lånar i stället! Just nu blir det ofta de två blandraserna vars matte är ensamstående. Förra lördagen kom de, och vi skulle fortsätta träna mattes färdigheter i stickning. Men rätt snart såg jag att tiken var sig inte lik, hon kanade på rumpan och slickade sig intensivt. Jag tänkte att analsäckarna behövde tömmas, men när vi tittade så så vi en stor knöl vid sidan av analöppningen. Hon tog hunden till vet. och jag passade hanen. Diagnosen var en tumör, och man sövde henne för att känna igenom juvren o ta prover. Man tror nu att det är en godartad tumör, så matte ska boka en operation.
Måndagen efter var det hanens tur, han hade en tid för op. bort en utväxt i munnen. Han skulle också behöva ta bort en hörntand. Resultatet av op. blev 12 borttagna tänder, och smärtlindring fortfarande efter en vecka. Fler tänder behöver dras framöver.
Dessa hundar är 14 och 15 år. Ingen av veterinärerna har varit av åsikten att avlivning är det mest humana. Jag borde inte ha någon åsikt alls, det är inte mina djur. Självklart finns det en åsikt, men jag håller den för mig själv.
Stor respekt till den veterinär som har gett er sin tanke om vad som är bäst för hunden, och till er som följer den!