Vill inte vara en bakåtsträvare, men........

 Ibland undrar jag om det ändå inte var en lite smula bättre förr i tiden......

Fast jag vill ju inte vara en bakåtsträvare, visst vill jag "hänga med". Det är fantastiskt att man kan betala sina räkningar via mobiltelefonen, medan man ligger i sängen och scrollar. Det är otroligt bra att man kan boka teaterbiljetter och resor (fast jag undrar fortfarande varför man ska behöva betala "serviceavgift" trots att man gör allt arbete själv....). Det är härligt att få uppdateringar från barn, vänner och bekanta i realtid. Att kunna googla på ord eller företeelser som man vill veta mer om. Att kunna lyssna på nyheterna var som helst, att höra en ljudbok eller podd. Att kunna höra av sig med sms. Och så vidare!

Men när jag nyss ringde sonen, trots att jag glömt bort att han har träning på tisdagkvällar. Han svarade ändå, med andan i halsen, och när jag frågade om han var stressad, sa han lite svävande att han höll på att packa ihop fotbollsprylar i bilen. Så jag började framföra mitt ärende, när han abrupt avbröt mig och irriterat sa; - Vi får höras sen, jag måste sluta nu.  Men jag undrar då; Varför svarade du??

På så sätt var nog tillvaron betydligt lugnare förr. Var man inte hemma, så var man inte, och kunde inte svara i telefon. Nu är man nåbar precis överallt. Inte alltid bra, det är ju verkligen en stressfaktor. Eller som en mamma sa till mig för flera år sedan (när vi hade tonårsbarn); Tidigare kunde man kolla upp att ens tonåringar verkligen var hemma hos den kompis dom sagt. Numera, kan dom ringa och säga vad som helst-samtidigt som dom kan vara var som helst!

Och så får jag en liten oroskänsla i magen, som i eftermiddags när jag var hemma hos mina äldsta barnbarn, och den äldsta kom från skolan, och det första han frågade efter var sin mobiltelefon. Inte för att jag förväntat mig att han skulle omfamna mig med kramar och berätta om skoldagen, men det måste finnas annat än skärmtid som är värdefullt!! Det känns så torftigt annars.