Livets önskelista

Ja visst kan mammografi kännas ganska hårdhänt och nog blir man lite mörbultad i sina små bröst, men vilket privilegium att helt gratis få gå och kontrollera status, med jämna mellanrum. Och det är ju snabbt överstökat. Sköterskan jag hade idag, var dessutom så glad och trevlig - jag menar det kan knappast vara ett jätteroligt jobb....

Nu är det bara att vänta på besked. Min mamma fick bröstcancer vid 62 års ålder, själv är jag 67, och har hittills klarat mig - hoppas det så får förbli!

Sofia Sievertsdotter skriver om Livets Önskelista

Det är lättare att köpa en present till någon som har skrivit en önskelista. Det gäller även livet. Ju tydligare vi ser, känner och målar upp vart vi är påväg desto större sannolikhet att vi också kommer dit. Men än viktigare är att veta varför vi vill någonstans, eftersom intentioner driver oss.

När vi klarlägger vad vi vill, och eliminerar blinda fläckar som hindrar intentionen, kan livet läsa vår önskelista. Vi kanske inte får exakt det vi grodde, men vi får med säkerhet det vi behöver. När vi tydliggör vår önskelista tar livet oss i hand.

 Jag önskar mig många saker, men allra högst upp på min önskelista, står såklart att jag vill få vara frisk!

Premiär-måndag

Idag kunde vi sitta ute och dricka lunch-kaffe för allra första gången i år! Det smakar alltid extra bra då!

Premiär även för solglasögon och hög solskyddsfaktor i ansiktet, jag är ganska känslig för sol, och får lätt eksem. Därför satt jag inte så lång stund heller, tog en långpromenad istället. Maken satt kvar och läste, men han har en tålig hy, dessutom blir han extremt lätt brun. Vi är lite av "black and white", han och jag....

I förmiddags, startade jag upp ett nytt sy-projekt, en linneklänning. Behöver sy färdigt nu i början av mars, för snart är det dags att så frön till sommarens rabatter, och då behöver jag utrymmet på skrivbordet i mitt sy-rum, som då tillfälligt förvandlas till "för-gronings-rum". 

Dottern kom hem vid lunchtid, och har sedan dess suttit i möten. Så nu har källarens gästrum förvandlats till både kontor och bostad, för en månad framöver. 

Jag ska gå ner i köket och göra gnocchi till lammragun, som jag lång-kokade i lördags. Vi ska väl ha en lite festligare måndagsmiddag, så att hon känner sig välkommen.

Mors Mars!

Så har vi trätt in i månaden mars. En vårmånad. Och med tanke på att regnet strilar ner utanför fönstret, så är det i alla fall mer vår än vinter i detta nu! 

Maken är på fotboll, jag har precis avslutat med att städa huset. Inget jag brukar ägna mig åt på söndagar, men i helgen har vi haft barnbarn på besök och imorgon ska vi få en inneboende. Yngsta dottern och hennes pojkvän har köpt en lägenhet med inflytt om en månad, men den dom bor i nu, måste tömmas i morgon. Nu ska dom dela upp sig, så dottern kommer hit och pojkvännen flyttar hem till sina föräldrar.

Första söndagen i mars innebär också Vasaloppet, och det innebär i sin tur scones-frukost framför teven. De två äldsta barnbarnen kom hit igår eftermiddag och har sovit över, lilla Eva fick vara här medan bägge bröderna och deras pappa var på pool-spel i bandy hela förmiddagen.

Det är inte så ofta de två äldsta barnbarnen sover över här nuförtiden, ibland har dom varit hemma själva om föräldrarna ska iväg. Jag tänker att snart kommer det förmodligen bli mer regel än undantag, säkert inte så roligt att vara hos "oss gamlingar" när intressesfären växer till sådant som inte vi "förstår oss på". 

Men när lilla Eva gått hem till sig, Jennifer blivit skjutsad till gymnastikträningen och Vasaloppsvinnaren korats, så fick jag med mig 12-åringen på en långpromenad, och det kändes varmt i hjärtat. En 12-åring har många funderingar. En lite rastlös längtan till att bli lite mer vuxen och självständig, en känsla av att skolan är så tråkig, han undrar hur hans pappa och syskonen var som barn, vilken var mest förståndig? Gjorde dom något dumt någon gång? Vad fick dom i månadspeng? Och hur blir det nästa jul, vilka ska vara tillsammans då? Frågor, frågor. Och farmor försöker svara så gott hon kan, och jag känner ett litet vemod i hjärtat när jag tänker på att sådana här stunder är så sällsynta-men att jag är så tacksam för dom. Lilla, Stora Eric! Låt mig få "behålla honom" länge till!