Livet blir som stjärnor och kristaller...

 ....så löd en av textraderna i en klämkäck dansbandslåt på dagens spinningpass!

Det var flera år sedan jag var på ett spinningpass, men idag bokade jag in mig på ett. Och det var då, när dom spelade den där låten.... Jag tyckte att jag hade gett allt, svetten rann och jag  hade knappt någon luft kvar i lungorna, benen brände och ledaren ropade glatt; Kom igen nu, det är uppförsbacke! Det var då jag mindes varför jag inte varit på spinning på länge. 

Jag blir så arg! Det är så fruktansvärt jobbigt. Tråkigt. 

Älskar annars att cykla. Oj, ja vi har varit på otaliga cykelsemestrar som yngre och på senare år har jag upptäckt terräng-cykling. Men spinningcykling plockar fram mitt sämsta humör!!

Sen erkänner jag att jag efteråt, är både stolt och nöjd och skönt trött i kroppen.

Maken drog iväg tidigt i morse. Han frågade redan igår om jag ville följa med och åka långfärdsskridskor vid kusten idag. Men jag kände av mitt knä, sedan åkningen i söndags, och tänkte att det nog behöver någon annan form av träning, vila från just skridskoskären. Han fick med sig två andra skridskokompisar och dom har fortfarande inte kommit hem, så jag gissar att dom har åkt långt.

Så både för det och för att jag fick vara själv idag, är jag nöjd att jag stannade hemma. Jag behövde nämligen lite egentid för min överrasknings-kalender, som jag skapade när maken fyllde 70 år. Han ska ju få en aktivitet i månaden till och med oktober, alltså under hela året som 70-åring. Jag har gjort klart mars månad, men idag fyllde jag på med april och maj. Jag har bokat, betalat och gjort iordning collage inspirerade av aktiviteten och sen skrivit kort och stoppat in i kuverten som sitter i kalendern. Det är jätteroligt! Både att hitta på aktiviteter och sen att skriva, klippa och klistra. Det här är ju en födelsedags-present som även kommer mig till gagn! Den första i varje månad får han öppna och läsa.

November bjöd på whiskeyprovning och så en flaska parfym på plats i Nerja i Spanien.

December bjöd på Champagneprovning och middag på Spritmuseum i Stockholm.

Januari bjöd på musikal på Stockholms stadsteater.

Februari bjöd skid-dagar i Grövelsjön.

Och jag ser jättemycket fram emot mars-överraskningen!

Börjar småfåglarna få vårkänslor?

När vi cyklade till gymmet i morse var det mörkt och minus nio grader. Vi passerade träd och buskar som var vackert rimfrostpyntade - och, från dessa buskar hörde vi plötsligt en konsert av fågelkvitter! Vilket ljuvligt, men otippat läte!! Börjar smågfåglarna få vårkänslor eller?

Fick samma härliga fågel-konsert, när jag efter lunch tog min dagsljuspromenad. Det kvittrade och kvillrade i slånbärssnåren, solen sken och det kändes alldeles underbart. Men lite märkligt ändå, känns lite för tidigt. Fast inte mig emot. Dom får gärna kvittra hur mycket som helst!

Det gav mig inspiration till att börja med vårgarderoben! Jag tog mig för att rita mönster och klippa till en klänning på eftermiddagen. 

Inte lika mycket "kvitter" från yngsta barnbarnet, när vi talades vid på sena eftermiddagen. Hon har fått sin lilla tunga täckt av blåsor, och det gjorde så ont, så det var mest gråt och tårar i samtalet. Vi får hoppas det går över snabbt, meningen är att  vi ska få besök på torsdag och över kommande helg. Men jag minns nog dom där usliga blåsorna. Tror alla fyra barn fick gå igenom det. Jobbigt att äta, dricka och prata och tungan ville dom helst ha utanför munnen. Inte finns det någon lindring att få heller, bara att låta det läka ut, och det kunde ta sin tid.

Jag tar och lyssnar på lite mer fågelkvitter, inte från dagen, men från en vårdag framöver.

Vårfågelkvitter att se fram emot!

Skridsko-söndag!

 Skidspåren här i trakten är inte så bra längre, men däremot har isen lagt sig på Ekoln, så idag blev det till att ta sig ut på långfärdsskridskor. Mitt krånglande knä höll ju bra i skidspåren och nu var det dags att testa skridskor. 

Inte mer än sju minusgrader och bara en lätt vind på 2-4 sekundmeter. Vi packade matsäck och stod på isen redan 09:20. Det är skönt att vara ute tidigt, innan det är så mycket folk. Och eftersom maken är en erfaren skridskoåkare, så behöver jag inte vara orolig. Fast det ska erkännas, att en liten smula orolig är jag alltid ändå. För att ramla. Min skridskoteknik är inte så avslappnad och jag kommer lätt ur balans om isen är ojämn eller har sprickor. Och isen är ju så hård, så man vill helst stå på benen! Jag kan heller inte åka så snabbt, så jag känner att jag sinkar maken, men han bedyrade i morse att han gärna ville åka med mig. Det är ju gulligt. Vi åkte genom Gorran till Sjöö slott, en bit in i Lårstaviken och sen förbi Krusenbergs herrgård och tillbaka till Skarholmen, där vi startat. Det blev en sträcka på tre mil. 

Har gått ok med mina knän, även om jag känner att, framförallt det vänstra, ömmar och är stelt. Men när vi kom hem, kokade jag varm choklad och vi tittade på klippet från OS störtlopp och amerikanskan Lindsey Vonn´s krasch. Och i jämförelse med hennes mående, är mitt - förmodligen - rena paradiset!!!

Har precis kommit från bastun och det är dags att fixa söndagsmiddagen.

Känns riktigt bra!

105 år!

Den här dagen, för 105 år sedan, låg 23-åriga Rut Lydia Elisabeth och krystade fram en liten pojkbebis, som kom att döpas till Gustav Arne. Gustav efter sin far Gustav Herman. På fotot ovan, har Arne hunnit bli 19 år och är anställd i en lanthandel i Stäringe. Han har sin arbetsrock över de vanliga kläderna. Medan han arbetade här, kom han att börja sällskapa med Eva Augusta, och två år senare födde hon deras första son Kjell Arne Thomas. Min äldste bror. Sen kom dom att få ytterligare tre barn, dom flyttade runt en hel del och det var nog inte alltid så lätt att få pengarna att räcka till. I synnerhet inte när Arne fick polio. 

Det är jag som är det yngsta barnet, en sladdis som kom 1958, då när Arne återhämtat sig någorlunda, kunde gå med käpp, hade skolat om sig till kamrer och hela familjen hade flyttat från Bergsjö i Hälsingland till Uppsala. 

Så många frågor jag nu har, som jag skulle vilja ställa till min pappa Arne. Han var en gladlynt person, men inte så väldigt pratsam, den delen stod mest min mamma Eva för, och hon kunde ibland bli en smula bitter i sina berättelser. Jag hade så gärna velat höra pappas version av deras gemensamma liv. 

Idag tog jag en långpromenad och avslutade den med att tända ett gravljus och placera i minneslunden. Jag saknar min pappa!

En annan som varit saknad, veckan som gått, var maken! När vi kom hem i torsdags kväll, låg ett handskrivet brev i hans läsfåtölj, från Eva snart 5 år. Ett riktigt kärleksbrev, som mamman skrivit och hon dikterat. Där stod hur mycket hon älskade farfar och att hon hoppades att han skulle komma hem snart för hon saknade honom! Dom hade varit här och letat efter en försvunnen hjälm. 

Farfar blev så till sig, så den här eftermiddagen vigde han åt Eva. Dom är och åker skridskor och sen skulle dom gå och fika någonstans.

Min skärmfria vecka tillbringade vi i Grövelsjön. Här där snön är riklig och helt vit och orörd, förutom där spårmaskinen gjort finfina skidspår, eller där vilda djur tagit sig fram. Här där fjälltopparna sträcker sig mot himlen. Här där tystnaden är total och luften lätt att andas. Även om den var ovanligt kall de här dagarna. Termometern låg mellan minus 15 - minus 28 grader. Men det är en torr luft, så med många lager kläder och i skor och vantar extra värmepåsar, så fick vi underbar skidåkning. En vasalopps-sträcka på tre dagar, det får man väl ändå vara nöjd med?!! 

Och naturen sätter avtryck i själen, det är så galet vackert här i Grövelsjön!

Är kanske vintern den vackraste årstiden??!!