Skål för fina minnen!

Jag har inte riktigt förstått att snön plötsligt försvunnit så snabbt! Har ju travat runt här mellan hemmets fyra väggar, iklädd mjukisbyxor, tofflor och poncho och försökt hitta tillbaka till energin och slippa snörvel och hostande.  Det är drygt nio dagar sedan jag tog en promenad, och då var det bara en liten kortis.

Men jag började dagen vid symaskinen, och blev färdig med min kjol. Och det var så roligt att vara igång med sömnaden, att jag bestämde mig för att klippa till långbyxor i samma tyg som kjolen.

Men sen lyfte jag blicken och kikade ut.

Så när maken lagat lunch och vi ätit, bestämde jag mig för att ta en promenad.

"Man ångrar aldrig en promenad", som maken gärna påpekar....

Det första jag upptäckte, var att det tjocka täcket snö under rosorna i trädgården försvunnit. Så pass att den första lilla tuvan av snödroppar vågat sig upp. Bara tunna knoppar än så länge, men snart så!

Det andra jag upptäckte, var de bara gärdena! Plötsligt är alla skidspår försvunna och det återstår bara en slaskig sörja och rapsen som tittar fram. Den som dessutom sprider en ganska obehaglig doft, tillsammans med upptöade hundbajskorvar, känns inte alltför angenämt.

Men det väckte också en saknad i mig. Att jag inte längre kan få sällskap av lilla vovven på mina promenader.

Så precis att det kom upp en minnesbild på snapchat! Den här bilden togs för två år sedan, när vi dessutom hade bulldoggen Frasse på besök, och båda sitter och suktar efter makens semla!

Sen dök minnesbilder upp i mitt huvud! Så jag började leta bland mina foton, tagna från vår resa till Normandie maj 2025. En söndag när vi bilade "route de citre" besökte vi en liten sömnig by "Cambremer" för att leta matställe. Men det mesta var stängt eftersom klockan var före 12. Den här lilla dockan som satt i ett kyrkfönster och spelade flöjt kändes ändå som ett plus att få ha träffat.

Och inte långt därifrån hittade vi en Ciderbonde "Caves de Manoir" som bjöd provsmakning av både cider och calvados. Som synes blev det en låda inhandlad.
Och idag, efter ett långt varmbad -efter promenaden- korkade jag upp den sista flaskan härifrån.

Skål för fredag!

Skål för fina minnen!

För alltid!

Jag undrar hur länge det skulle dröja innan jag skulle bli less?

Förmodligen aldrig någonsin!!

Det är väl därför jag inte förstod mig på folk som var oroliga inför sin pension. Hur skulle dom stå ut med att vara hemma?

Alltså, hemma är verkligen min favoritplats!

Och nu när jag varit krasslig, och inte ens haft någon kraft eller lust till mina "dagsljuspromenader", så har jag verkligen bara varit hemma

Och jag älskart!!!

Jag har ägnat dagen åt min kjol, och det har flutit på riktigt bra, så jag är en bit påväg.

Efter lunch, när maken skulle iväg på senioruniversitetet, så fick jag en sådan lust på att baka! Alltså det måste finnas kakor i huset den här årstiden (varför inte alla årstider...?)!

Och finns det något "sinnligare" än att knåda en deg?! En fluffig, uppjäst, lite varm och skön deg!

Det hela har resulterat i skorpor och chokladkakor.

Dessutom ska jag till middag göra pizza.

När sonen, för några år sedan inköpte en pizza-ugn, och har bjudit oss på de mest fantastiska pizzor, så tänkte jag, att nu är det dags att sluta laga egna.

Men idag fick jag ett "pizza-sug", så jag satte en deg som nu jäst i fyra timmar. Jag har låtit en tomatsås stå och puttra i en och en halv timme och nu har jag värmt ugnen så högt som temperaturen tillåter, och ska dränka in en plåt i olja. Så får det gå som det vill, men pizza blir det till middag ikväll!

Så tillbaka till min första undran om hur länge jag skulle "stå ut" med att "bara" vara hemma.....

Jag gissar; För alltid!

Favorit, förhoppningsvis i repris!

 Ibland råkar man få tag i ett plagg som man bara älskar! Den här skrynkliga, intetsägande kjolen, på bilden nedan, är en av mina, genom tiderna, absoluta favorit! Inköpt på Boomerang-butikens rea för drygt tio år sedan, har den hängt med som en flitig sommarföljetong. Den borde ha kasserats för flera år sedan, för hela fållkanten är liksom uppnött, liksom att det uppstått nöt-hål vid gylf och fickor, och tyget är blekt och flammigt. Men ack så svårt att göra sig av med den!

Idag bestämde jag mig för att försöka göra en ny kjol i samma modell. Sagt och gjort, jag gick lös med sprättkniv och sax. Bit för bit åkte delarna isär.

Vid inprovningarna kan man se, hur mycket mörkare tyget varit!

När alla delarna var isärklippta, la jag varje del på ett mönsterpapper och ritade av.  Det som är lite svårt, är att vissa delar töjts ut av användandet och inte stämmer ihop med varandra. Men jag försökte verkligen vara noggrann, för jag vill att det här ska bli bra!

När vi var i Andalusien i november, besökte jag en fantastiskt tygaffär med stort sortiment, i Malaga. Där hittade jag ett tvättat linnetyg på rea-bordet som jag inte kunde låta bli att köpa. Kommer att bli perfekt till den här kjolen. Det kommer dessutom att räcka till ett par sköna vida sommarbyxor. 

Och nu är jag igång med sömnaden! Det känns riktigt spännande! 

Men nu tänker jag ta kväll. Trodde att jag skulle följa med maken, som lovat bort sig som barnvakt, men han tyckte att jag skulle stanna hemma. -Dumt att vi är två som sitter och hostar där, påstod han. Och faktum är att jag känner mig väldigt tacksam för att slippa. Har redan tagit en dusch och krupit i pyjamas och morgonrock!

Enig med Ernst!

Jag har sagt det otaliga gånger; Nej, jag är ingen trädgårdsmänniska! Men jag njuter av vackra trädgårdar, och så här innan säsongen dragit igång, så kan jag sukta över vackra blomsterrabatter, buskar, stensättningar och överdådiga bersåer.

Och i ett svagt ögonblick i oktober, så antog jag ett erbjudande och beställde fem dahlior till priset av fyra. Idag var jag tvungen att åka och hämta dom, om jag inte ville betala en extra avgift.

Så det var första gången sedan i torsdags som jag stack näsan utanför dörren. Visserligen bara för att gå till bilen, men ändå en utflykt.

Och titta bara så praktfulla exemplar av blommor - på bilderna....

Än får dom ligga ett tag  i det svala källarförrådet, innan jag ska ge mig på att plantera dom och så småningom försöka få till min prunkande dahlia-rabatt!

Vi får väl se hur det går, än lever hoppet!

 

När jag kom hem och packat upp knölarna och lite andra växter jag passat på att inhandlat, så kände jag mig lite frusen och en smula trött. 

Då värmde jag lite vin med socker, kanelstång och en skiva citron - en snabb gluwhein, och slog mig ner i laminon för att läsa ut ännu en bok. 

Som ni kan se, så dricker jag ur min Ernst-mugg, som min kära bror köpt till mig. "I det enkla bor det vackra", ett av alla hans förtjusande citat. Förtjusande om ni frågar mig, löjliga om ni frågar maken...

Men jag läste faktiskt ngn psykolog som skrev att Ernst citat kan göra människor lyckligare, genom att dom sätter fingret på det där ursprungligt enkla, som många av oss tycks ha glömt. Hans filosofi betonar ofta att lycka är något man skapar genom sin inställning och genom att ta hand om de små stunderna i livet.

Där är vi eniga, jag och Ernst.

Maken får tycka vad han vill!

Upp som en sol - ner som en pannkaka

 I morse, när jag vaknade, efter drygt nio timmars, nästan host-fri sömn tänkte jag att nu får det vara nog! Beslutsamt steg jag upp och började plocka bort sängkläderna, hängde ut täcken och alla kuddar på vädring, satte på en tvättmaskin med lakan, vädrade sovrummet. Ut med bacillerna! Sen ställde jag mig och tvättade håret (behövligt efter drygt tio dagar...). 

-Ta inte i för mycket nu, kommenterade maken. 

Men jag fortsatte med att tömma papperskorgar och vattna blommor, sätta på ytterligare en tvätt och hänga den, bäddade rent i sängarna.

Klockan 10.30 tog det stopp! 

Så sedan dess har jag suttit i vår Lamino med filt runt benen och omväxlande läst, omväxlande slumrat. Det var kanske inte "riktigt nog"....

Så tänker jag på min, inte helt angenäma upplevelse, häromnatten. Jag hade fortfarande feber och sov lite oroligt, vaknade mitt i natten och tänkte förvirrat; -Men oj, jag la väl aldrig in det där köttet jag köpte över disk i affären idag! Det blir ju dåligt om det står framme i värmen. Så jag reste mig och gick nerför trappan till köket - när jag stod där och plötsligt insåg att jag drömt alltihop. Inte hade jag varit till affären och köpt kött. I samma sekund slog mig det obehagliga, att det kanske är den här typen av upplevelser man får stå ut med om man blir dement! Att man är så övertygad om att man gjort saker så att de blir sanna-och så den tomhet och förvirring som uppstår när man inte riktigt förstår att det inte ens har hänt. Sen kunde jag inte släppa dom tankarna på hela nästa dag. Det var som att jag åldrades 20 år och stod inför bara sjukdomar och elände, att jag bara var som en belastning för make och barn. Snacka om självömkan!!

Ur det träsket kravlade jag mig i alla fall. Jag har ändå läst två böcker och sett en fransk film de dagar som gått, och jag har väl sovit 10-14 timmar per dygn. Lite sämre ställt med aptiten, men igår lagade maken en torsk som jag faktiskt kunde njuta av.

Och så letade jag upp målbilder -att ha att se fram emot. Inte för att jag vill att vintern ska försvinna, men för att det här är något som lockar mig oerhört mycket; kajaker, tält, en kobbe och solnedgång!

Bra sätt att skingra dystra tankar!

Vissen....

Här sitter jag och kurar skymning. Har tänt ljus, hällt upp ett glas chardonnay och har Cat Stevens på Spotify i högtalarna. Tulpanbuketten på bordet är vissen. Lika vissen som jag känner mig, näsdukarna ligger framme, som den uppmärksamme kanske ser?

Och så sitter jag och lägger patiens. Något jag endast gör när jag är riktigt, riktigt uttråkad men ändå har en liten smula av energi, som endast räcker till just denna sysselsättning.

Fast när jag tänker efter, så är det ändå en liten, liten smula trivsamt.....

I alla fall om man jämför med att ligga kvar i sängen och snörvla.

Jag fick jobbigare symptom i natt, så har varit ganska låg idag och legat kvar i sängen. Dottern och barnbarnet åkte hem till Leksand på förmiddagen, inte helt kuranta, men behövde ändå komma tillbaka till någon form av vardag. Plus att nu måste dom lägga in en högre växel på husbygget för att hålla datum!

Jag får alltid en liten gråtklump i halsen när jag ska vinka av dom. Visar det inte, men idag var jag ändå extra skör, pga måendet, så när jag väl kom in i huset så fällde jag några tårar. Den här gången blev inte deras vistelse riktigt vad vi önskat. Barnbarnet har mått risigt och varit extra mammigt, så hon ville gladeligen åka hem till pappa och ville inte ens ge oss en kram vid avfärden. Men jag förstår det. Hon börjar växa upp och hennes vardag består av så mycket som är henne närmare, vi finns i periferin och ses bara då och då. Det är helt naturligt.

Tror att det var därför jag satt på Cat Stevens, något som var "bara jag", innan familjebildning och barn.

Det gäller att inte glömma bort henne!

För det är ju ändå henne jag är närmast och som jag ska leva med så länge jag lever.

Jag hoppas bara att hon snart kommer att känna sig piggare.....

 

Faller en, faller alla......

 Igår var det fettisdag! Visst fixade jag iordning semlor på kvällskvisten, men dom intogs tillsammans med alvedon och coccilana! 

För inte klarade jag mig undan bacillerna! Natten mot tisdag fick jag feber och hosta. Så här har vi gått sedan dess och turats om med att sova, trösta lättkränkt febersjuk 2 1/2-åring, få i oss vätska och försöka hålla ett gott humör. 

Aptiten har inte direkt varit på topp, men visst skulle vi äta semlor igår, det hade jag sett fram emot. Och ja, dom slank ner, även om man haft bättre aptit!

Det visade sig dessutom att även resten av barnbarnen ligger sjuka i samma symptom, lite trist, eftersom det är sportlov den här veckan. Men sånt styr man inte över, nu hoppas vi bara att det ska vända snart!

För det är som vanligt så att; när man är sjuk, har man bara en enda önskan! Att bli frisk!!!

Ovälkomna efterdyningar av helgen

Jag har varit och gymmat, duschat, druckit te, tvättat två maskiner, varit och hämtat en barnvagn som jag har borstat ren med såpa, jag har klippt pelargonskott och satt i vatten och däremellan tröstat barn. 

I detta nu ligger dottern, barnbarnet och maken och sover.

Klockan är bara elva på förmiddagen, det här blir nog en lång dag.....

'

I fredags var det lite mer aktivitet tillsammans. Lilla Majken fick äntligen åka buss, som hon tjatat om de, senaste gångerna hon hälsat på oss! Vi åkte ner på stan och lånade böcker på biblioteket och sen gick vi och köpte nya strumpor, Majken fick välja färg.

                                            

På alla hjärtans dag, i lördags, fick jag en fin bukett krispiga, röda tulpaner som var lite fransiga i kanterna, jättefina. Det var yngsta dottern som kom hit med, för att också få tillbringa dagen tillsammans med syster och Majken, innan vi gemensamt skulle ta oss iväg på...

...ett storslaget 12-årskalas, hos äldsta barnbarnet med familj. Hela stora familjen var bjuden så det var livat och högljutt men trivsamt och trevlig. Och som vanligt en fantastisk tårt-kreation av 12-åringens mamma.

Natten till söndag slog så feber och hosta till! Visst hade Majken varit lite snorig och småhostig, men inte som nu. Gårdagen blev lång och seg, och på eftermiddagen började maken känna sig hängig. I morse kom dottern upp och kände sig hängig. Nu hostas det och snörvlas från olika rum i huset. Dom är smittsamma, dom där små gulliga liven!

Hittills har jag klarat mig, och jag gör allt vad som står i min makt för att det så ska förbli.

Framtiden får utvisa hur det blir.

Nu får vi i alla fall behålla dotter och barnbarn lite längre, dom kan inte åka tillbaka till Leksand i det här skicket.

Lätt som en plätt?

Nu är det fyra år sedan jag började "räkna ner" till pensionen. Jag arbetade min sista termin 2022. Satt i februari och lyssnade på ett knastertorrt webinar om hur man skulle tänka kring sin egen pension. Gick till en bankrådgivare som hjälpte mig, men inte vet jag om jag blev något klokare. Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt med ekonomi och pengar. Det ska bara fungera, så att det "går runt". Sen så inser jag ju, att tack vare att jag är gift och har en make med stabil ekonomi, så har jag/vi det oförskämt bra. Om jag varit ensamstående så hade jag fått avstå från väldigt mycket av det jag tar för givet idag! Och jag är medveten om det och otroligt tacksam för det!!

Att jag tänker på det just idag, beror på att jag hörde på lokalradion, efter Dagens Eko, där dom pratade om det "orangea kuvertet". 

Och jag inser ju att det känns som att tiden går alltför fort! Men den går ju precis i samma takt som den alltid gjort. Tiden är väldigt rättvis. Det är bara att inse, att det är DU som måste FÖRVALTA den väl, så att du känner att du använder den på rätt sätt!

Lätt som en plätt?!!

I vilket fall som helst, så ska jag nu ägna min tid åt att laga middag. Och de kommande dagarna kommer jag fullständigt att ägna åt ett kärt besök som anländer imorgon, en härlig familjemiddag med födelsedagsfirande och att bara vara! Återkommer nästa vecka!

Livet blir som stjärnor och kristaller...

 ....så löd en av textraderna i en klämkäck dansbandslåt på dagens spinningpass!

Det var flera år sedan jag var på ett spinningpass, men idag bokade jag in mig på ett. Och det var då, när dom spelade den där låten.... Jag tyckte att jag hade gett allt, svetten rann och jag  hade knappt någon luft kvar i lungorna, benen brände och ledaren ropade glatt; Kom igen nu, det är uppförsbacke! Det var då jag mindes varför jag inte varit på spinning på länge. 

Jag blir så arg! Det är så fruktansvärt jobbigt. Tråkigt. 

Älskar annars att cykla. Oj, ja vi har varit på otaliga cykelsemestrar som yngre och på senare år har jag upptäckt terräng-cykling. Men spinningcykling plockar fram mitt sämsta humör!!

Sen erkänner jag att jag efteråt, är både stolt och nöjd och skönt trött i kroppen.

Maken drog iväg tidigt i morse. Han frågade redan igår om jag ville följa med och åka långfärdsskridskor vid kusten idag. Men jag kände av mitt knä, sedan åkningen i söndags, och tänkte att det nog behöver någon annan form av träning, vila från just skridskoskären. Han fick med sig två andra skridskokompisar och dom har fortfarande inte kommit hem, så jag gissar att dom har åkt långt.

Så både för det och för att jag fick vara själv idag, är jag nöjd att jag stannade hemma. Jag behövde nämligen lite egentid för min överrasknings-kalender, som jag skapade när maken fyllde 70 år. Han ska ju få en aktivitet i månaden till och med oktober, alltså under hela året som 70-åring. Jag har gjort klart mars månad, men idag fyllde jag på med april och maj. Jag har bokat, betalat och gjort iordning collage inspirerade av aktiviteten och sen skrivit kort och stoppat in i kuverten som sitter i kalendern. Det är jätteroligt! Både att hitta på aktiviteter och sen att skriva, klippa och klistra. Det här är ju en födelsedags-present som även kommer mig till gagn! Den första i varje månad får han öppna och läsa.

November bjöd på whiskeyprovning och så en flaska parfym på plats i Nerja i Spanien.

December bjöd på Champagneprovning och middag på Spritmuseum i Stockholm.

Januari bjöd på musikal på Stockholms stadsteater.

Februari bjöd skid-dagar i Grövelsjön.

Och jag ser jättemycket fram emot mars-överraskningen!

Börjar småfåglarna få vårkänslor?

När vi cyklade till gymmet i morse var det mörkt och minus nio grader. Vi passerade träd och buskar som var vackert rimfrostpyntade - och, från dessa buskar hörde vi plötsligt en konsert av fågelkvitter! Vilket ljuvligt, men otippat läte!! Börjar smågfåglarna få vårkänslor eller?

Fick samma härliga fågel-konsert, när jag efter lunch tog min dagsljuspromenad. Det kvittrade och kvillrade i slånbärssnåren, solen sken och det kändes alldeles underbart. Men lite märkligt ändå, känns lite för tidigt. Fast inte mig emot. Dom får gärna kvittra hur mycket som helst!

Det gav mig inspiration till att börja med vårgarderoben! Jag tog mig för att rita mönster och klippa till en klänning på eftermiddagen. 

Inte lika mycket "kvitter" från yngsta barnbarnet, när vi talades vid på sena eftermiddagen. Hon har fått sin lilla tunga täckt av blåsor, och det gjorde så ont, så det var mest gråt och tårar i samtalet. Vi får hoppas det går över snabbt, meningen är att  vi ska få besök på torsdag och över kommande helg. Men jag minns nog dom där usliga blåsorna. Tror alla fyra barn fick gå igenom det. Jobbigt att äta, dricka och prata och tungan ville dom helst ha utanför munnen. Inte finns det någon lindring att få heller, bara att låta det läka ut, och det kunde ta sin tid.

Jag tar och lyssnar på lite mer fågelkvitter, inte från dagen, men från en vårdag framöver.

Vårfågelkvitter att se fram emot!

Skridsko-söndag!

 Skidspåren här i trakten är inte så bra längre, men däremot har isen lagt sig på Ekoln, så idag blev det till att ta sig ut på långfärdsskridskor. Mitt krånglande knä höll ju bra i skidspåren och nu var det dags att testa skridskor. 

Inte mer än sju minusgrader och bara en lätt vind på 2-4 sekundmeter. Vi packade matsäck och stod på isen redan 09:20. Det är skönt att vara ute tidigt, innan det är så mycket folk. Och eftersom maken är en erfaren skridskoåkare, så behöver jag inte vara orolig. Fast det ska erkännas, att en liten smula orolig är jag alltid ändå. För att ramla. Min skridskoteknik är inte så avslappnad och jag kommer lätt ur balans om isen är ojämn eller har sprickor. Och isen är ju så hård, så man vill helst stå på benen! Jag kan heller inte åka så snabbt, så jag känner att jag sinkar maken, men han bedyrade i morse att han gärna ville åka med mig. Det är ju gulligt. Vi åkte genom Gorran till Sjöö slott, en bit in i Lårstaviken och sen förbi Krusenbergs herrgård och tillbaka till Skarholmen, där vi startat. Det blev en sträcka på tre mil. 

Har gått ok med mina knän, även om jag känner att, framförallt det vänstra, ömmar och är stelt. Men när vi kom hem, kokade jag varm choklad och vi tittade på klippet från OS störtlopp och amerikanskan Lindsey Vonn´s krasch. Och i jämförelse med hennes mående, är mitt - förmodligen - rena paradiset!!!

Har precis kommit från bastun och det är dags att fixa söndagsmiddagen.

Känns riktigt bra!

105 år!

Den här dagen, för 105 år sedan, låg 23-åriga Rut Lydia Elisabeth och krystade fram en liten pojkbebis, som kom att döpas till Gustav Arne. Gustav efter sin far Gustav Herman. På fotot ovan, har Arne hunnit bli 19 år och är anställd i en lanthandel i Stäringe. Han har sin arbetsrock över de vanliga kläderna. Medan han arbetade här, kom han att börja sällskapa med Eva Augusta, och två år senare födde hon deras första son Kjell Arne Thomas. Min äldste bror. Sen kom dom att få ytterligare tre barn, dom flyttade runt en hel del och det var nog inte alltid så lätt att få pengarna att räcka till. I synnerhet inte när Arne fick polio. 

Det är jag som är det yngsta barnet, en sladdis som kom 1958, då när Arne återhämtat sig någorlunda, kunde gå med käpp, hade skolat om sig till kamrer och hela familjen hade flyttat från Bergsjö i Hälsingland till Uppsala. 

Så många frågor jag nu har, som jag skulle vilja ställa till min pappa Arne. Han var en gladlynt person, men inte så väldigt pratsam, den delen stod mest min mamma Eva för, och hon kunde ibland bli en smula bitter i sina berättelser. Jag hade så gärna velat höra pappas version av deras gemensamma liv. 

Idag tog jag en långpromenad och avslutade den med att tända ett gravljus och placera i minneslunden. Jag saknar min pappa!

En annan som varit saknad, veckan som gått, var maken! När vi kom hem i torsdags kväll, låg ett handskrivet brev i hans läsfåtölj, från Eva snart 5 år. Ett riktigt kärleksbrev, som mamman skrivit och hon dikterat. Där stod hur mycket hon älskade farfar och att hon hoppades att han skulle komma hem snart för hon saknade honom! Dom hade varit här och letat efter en försvunnen hjälm. 

Farfar blev så till sig, så den här eftermiddagen vigde han åt Eva. Dom är och åker skridskor och sen skulle dom gå och fika någonstans.

Min skärmfria vecka tillbringade vi i Grövelsjön. Här där snön är riklig och helt vit och orörd, förutom där spårmaskinen gjort finfina skidspår, eller där vilda djur tagit sig fram. Här där fjälltopparna sträcker sig mot himlen. Här där tystnaden är total och luften lätt att andas. Även om den var ovanligt kall de här dagarna. Termometern låg mellan minus 15 - minus 28 grader. Men det är en torr luft, så med många lager kläder och i skor och vantar extra värmepåsar, så fick vi underbar skidåkning. En vasalopps-sträcka på tre dagar, det får man väl ändå vara nöjd med?!! 

Och naturen sätter avtryck i själen, det är så galet vackert här i Grövelsjön!

Är kanske vintern den vackraste årstiden??!!