Saknad

 Ibland kan den komma över mig. Saknaden efter någon närstående, som inte längre finns här på jorden. Idag kom det över mig, saknade min mamma.

Hon dog för snart 15 år sedan, och pappa för 18 år sedan, men dom finns i mina tankar till och från.

Jag tänkte på det här med villkorslös kärlek, det som man verkligen får ifrån sina föräldrar. Dom allra flesta i alla fall, om man haft en någorlunda "vanlig" uppväxt. Så vill jag tro i alla fall.

Hörde någon gång en pedagog säga, att man ska inte "slösa" för mycket uttryck i form av; Vad duktig du är. Tror det berodde på att man kunde vilseleda barnet att tro att dom inte kunde göra fel, att det blev en skev bild av verkligheten.

Och jag vet att mina barn ibland svarar mig -om jag sagt något dylikt (du är så duktig, du är så fin, du är så omtänksam) -"Det säger du bara för att du är min mamma"!

Men jag tänker annorlunda. Tror att man behöver slösa dylika uttryck till sina barn, och då menar jag inte bara de små barnen. Ens vuxna barn, behöver det minst lika mycket! Det får såklart inte sakna substans, men man kan ju vara duktig på så många sätt. För att man klarar av livspusslet t ex. 

Idag hade jag så gärna velat höra min mamma säga ; -Vad du är duktig. Inte för att jag särskilt förtjänat det, men jag kände att jag skulle behövt det.....