Jag är ingen skridskoprinsessa

Klockan 8 i morse, satte vi oss i bilen för att bila ner till Södermanland. Jag skulle äntligen få åka skridskor på Marvikarna, i Gnesta kommun. De smala sjöarna med höga branter, nästan som att åka i en ravin. Igår hade Stockholm haft flera busslaster med folk på tur här, och det hade nästan varit trångt. Men nu var det måndag och skulle väl ända kunna vara lite glesare?!

Dock kom vi inte särskilt långt, förrän det blev tvärstopp i trafiken. Vid Säva var köerna långa och stillastående och vi läste på Trafiksäkerhetsverkets hemsida att det varit en krock mellan en personbil och en lastbil och att filerna i båda riktningarna var avstängda och skulle så vara i flera timmar. Vi var flera som vid en liten grusväg körde av för att krångla oss igenom det uppländska landskapet och komma fram i Örsundsbro. Mycket trafik i båda riktningarna, eftersom bilister från andra hållet kommit på samma idé, så det blev många stopp där man nästan höll andan för det var trångt, trångt att passera. Men vi tog oss fram och kunde fortsätta, ca 45 minuter försenade.

Jag är långt ifrån någon skridskoprinsessa, trots att jag lärde mig åka på vita konståkningsskridskor med taggar. Fast jag fick mest agera häst, släpandes på min bästis som var jockey.. Runt, runt den lilla isbanan i Vasaparken.

Upplevelserna på natur-isar och med långfärdsskridskor, slår detta med hästlängder! 

Trots att jag varken åker snabbt eller vackert, så är jag en mästare när det kommer till att njuta! Och jag blir för varje tur lite bättre på att inte skrika så högt, när isarna  smäller under mina skär!

Och naturupplevelserna är som konstverk! Isformationer, både på vattnen och vid de höga branterna där vattenfall frusit och istapparna hänger som vore dom ett uppradat klockspel.

 

Och annat än trygg kan man inte  vara, med den här friluftsräven tillika "skridsko-nörden". Det var femte dagen i rad han åkte idag. Han "rekade" isar med andra skridskoledare både fredag och lördag och körde grupper igår, på Dalälven.  Han är klok som en bok och kan läsa isen utan och innan. Han väntar in mig och idag sa han att han var imponerad över att det gick så bra att åka för mig. Gissa om jag sög åt mig!!

Och det känns lite extra bra att man har kunnat göra denna utflykt en vanlig måndag i februari. När dom flesta andra måste arbeta. Vi mötte kanske ett 10-tal personer allt som allt, och som jag tycker om andra friluftsmänniskor. Alla som man möter hälsar glatt och så byter man några ord och skämtar och skojar och är snälla mot varandra helt enkelt. Precis det man behöver i denna värld vi lever i!

Sen lade det lite sordi på stämningen, när vi nyss fick veta, att olyckan vi hamnade i kö för i morse, hade dödlig utgång. Det känns sorgligt att tänka på. Livet är sårbart och skört.

Så vad spelar det för roll att man inte är skridskoprinsessa.....