My cup of tea

Det är drygt 10 år sedan vi renoverade vårt kök. Ovanför diskbänken ville jag ha en glas-skiva, istället för kakel. Vi målade en del av köket i en vacker turkos färg, och jag ville att den så mycket som möjligt skulle synas. Dessvärre hade vår snickare aldrig tidigare monterat en dylik glas-skiva (något han inte upplyste oss om) och det blev aldrig riktigt bra. Framför allt inte helt tätt. Det blev stänk innanför, som bildade ränder, och när jag såg en bananfluga krypa innanför då ringde jag hit snickaren igen. Han gjorde ett försök att täta med silikon, men det blev inte bättre. Sen dess har mer stänk tillkommit och fler insekter som krupit och fastnat och suttit där som olustig dekor....

Idag tog vi oss ut för att titta på alternativ. Stänkskydd eller kakel. Och nu har vi bestämt oss för att kakla. Eller vi och vi......

Vissa projekt som jag tycker att "vi" ska göra, har en förmåga att hamna på maken. Och han är en händig man, verkligen. Han har kaklat hela tvättstugan och ovanför handfatet på gäst-toaletten, så hans standarduttryck "Det är inga problem", hördes flera gånger idag, som svar på när jag frågade; Men VILL du verkligen göra det?

Så nu på eftermiddagen har vi hjälpts åt att slita bort glasskivan (eller det var nog mest maken som gjorde det också.....) sen cyklade han för att köpa medel för att få bort silikon.

Jag tycker ju inte att det är kul att göra sånt där. Jo, jag har idéer om hur jag vill ha det, och jag beundrar människor som renoverar och gör om. Själv är jag mer en sån som vill bestämma hur det ska vara, men helst få någon annan att göra det!

Jag tar hellre itu med textila projekt! Idag har jag sytt "spis-handdukar", beställda av min brorsdotter. Och det är praktiskt att ha en hand-handduk hänga på spishandtaget. Nära till hands för att torka händerna, och den håller sig torr.

Sådana projekt är mer "my cup of tea"

 Men ikväll är det jag som bänkar mig framför Husdrömmar (med en kopp te) och suktar efter vackra husprojekt.....

Hej Hopp, Nu Tittar Blåsippan Opp!

Jag hade tvättat sängkläder och hängt ut lakan på tork i trädgården och jag hade bakat bullar på förmiddagen, så efter lunch behövde jag sträcka på benen och få lite frisk luft, i det milda vårvädret.

Och se vad jag hittade, under vissna fjolårslöv!

Det spelar verkligen ingen roll, hur gammal man än blir, så är vårtecken alltid lika lustfyllda och man blir alldeles lycklig i hela kroppen!

Och jag var tvungen att ta med mig några blommor hem och sätta i vas. Jag vet att dom inte står särskilt länge, och korta skaft var det, så det ser inte mycket ut för världen. Men jag tycker ändå att det är lika vackert som den dyrast bundna, buketten från någon blomsteraffär!

Och apropå hopp, vilket kan kännas som ett litet halmstrå i dessa oroliga tider, så hörde jag något bra på radio i förra veckan; "Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris"  Gå in och läs den här artikeln av Herman Geijer. Där beskrivs att hopp inte är vilken känsla som helst utan mer som en motivation som går att  träna upp. Ett aktivt hopp. Värt att tänka på i dessa tider. Vår eller ej.

Det lär bli minusgrader och risk för snö kommande vecka, så blåsipporna får kanhända lugna sig lite i sin iver att komma upp!

Men jag fick lakanen torra, nu är dom manglade och ligger i linneskåpet, så nu ska jag ta itu med söndagsmiddagen!

Hemma på vår gata i stan...

 ....som Stina på Saltkråkan brukade säga.

Vilket inte alls har något att göra med detta inlägg, men uttrycket liksom bara flög igenom mitt huvud nu när jag satte mig framför datorn, för första gången på tretton dagar. För så länge har jag vistats i Leksand och det var inte utan att jag börjat längta hem.

Inte för att det alls gått någon nöd på mig. Jag har fått umgås med yngsta barnbarnet och dottern, och det har varit mycket angenämt. Även om den första veckan var ganska seg, lite tuff och utan så värst mycket sömn, pga ett febersjukt barn som hostade så hon närapå kräktes, hade munnen full av blåsor och jobbiga nya tänder på gång. Hennes humör var därför inte det bästa, sömnen dålig och matlusten obefintlig. Både dottern och jag blev ganska trötta. Dessutom blev den, tidigare så glada och gemytliga ungen, i princip personlighetsförändrad. Ibland dög varken mamma eller mormor, utan hon gick gallskrikande och ställde sig i ett hörn och fortsatte gråta. Gärna framför spegeln, där hon dramatiskt tittade på det gråtande barnet och så tog hon i och fortsatte skrika. Inte alltid med tårar dock.... Lite dramaqueen kan hon allt vara!

Men sedan i måndags har hon kunnat vistats på förskolan och även om tänderna fortfarande spökar, är hon mestadels på gott humör och hon äter igen, även om hon plötsligt verkar ogilla protein och mest vill ha kolhydrater. När morfar kom i torsdags, då blev hon väldigt, väldigt glad. Det är nämligen något speciellt mellan henne och morfar.

Här kommer några tillbakablickar från dagarna som gått;

I söndags satt jag och stickade framför Vasaloppet.

I tisdags bakade jag semmelbullar, fettisdagen till ära, och så hade jag köpt vårblommor på Gundhes.

Här har Majken blivit frisk och fick vara ute och bl a röja i den lilla lekstugan på tomten.

Med Mars månad kom våren. Isen gick upp, snön smälte och jag promenerade långt varje dag och var tvungen att gå med uppknäppt jacka för att inte svettas. Österdalälven rinner precis förbi utanför det lilla boningshuset, och det är nära till Siljan, så promenadstråken har varit trevliga. Kunde också sitta ute och dricka kaffe ett par dagar. 

Dricka kaffe ute gjorde vi också när vi kom hem till "vår gata i stan" för ett par timmar sedan. Solen sken och termometern visade plus tretton grader.  Nu går tvättmaskinen och om en dryg timme ska vi åka och hämta barnbarn på gymnastikträning och skjutsa hem. Vi är lite back-up för två barnbarn, som för första gången ska få prova att vara ensamma hemma, då föräldrarna är på fest. Hoppas vi ska orka hålla oss vakna. Vi gick upp med Majken 05.30 i morse och har lekt och varit aktiva sedan dess.....