Jag vet att man inte ska oroa sig!
Jag har själv sagt till min dotter; Att oroa sig, är som att betala ränta på ett lån man inte tagit.
Jo, jo visst kan jag låta klok och veta bättre.
Men så kommer det tillfällen när inget av det där lyssnas på!
Som idag, när maken ställde upp den höga stegen ovanpå sin egenbyggda trä-ställning på altantaket, för att sedan klättra upp längs med vindskivorna på takpannorna, ca 9 meter högt. Utan någon form av skydd. Här skulle det skrapas och grundfärgas. Det är brant och han är höjdrädd.
Jag såg de allra värsta scenarierna framför mig. Hade en lärarstudent för många år sedan, vars man ramlade ner från ett äppelträd och bröt nacken. Dylika hemskheter dök upp i min hjärna, och jag stod där och grinade och släppte honom inte med blicken. Inte för att det hade någon effekt på själva handlingen, utan för jag helt enkelt inte förmådde göra något annat.
Nu är det grundmålat, och han skulle nyss gå upp för att lägga första lagret av färg, men termometern visade för många plusgrader, så det får skjutas på till morgondagen.
Så jag har fått en liten frist och kan slappna av.
Imorgon får jag ta nya tag....
Lilla vovven blev hämtad vid lunchtid idag, och jag ägnade eftermiddagen åt att sticka klart ett lejonhuvud, brodera nos och ögon och knyta fast manen. Inget som sätter oro eller skräck i någon annan människa. Möjligen blev jag en smula stel i nacken, men nu har jag vevat armar och sträckt ut kroppen, så nu börjar blodtillförseln mjuka upp stelheten.
Jag har precis bakat ut ett bröd och vi ska grilla varsin biff och korka upp en flaska rödvin, att avnjuta i trädgården i skön sommarkväll, alltmedan tornseglarna svirrar runtomkring och ingen oro alls skymmer sikten för livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar