Livets önskelista

Ja visst kan mammografi kännas ganska hårdhänt och nog blir man lite mörbultad i sina små bröst, men vilket privilegium att helt gratis få gå och kontrollera status, med jämna mellanrum. Och det är ju snabbt överstökat. Sköterskan jag hade idag, var dessutom så glad och trevlig - jag menar det kan knappast vara ett jätteroligt jobb....

Nu är det bara att vänta på besked. Min mamma fick bröstcancer vid 62 års ålder, själv är jag 67, och har hittills klarat mig - hoppas det så får förbli!

Sofia Sievertsdotter skriver om Livets Önskelista

Det är lättare att köpa en present till någon som har skrivit en önskelista. Det gäller även livet. Ju tydligare vi ser, känner och målar upp vart vi är påväg desto större sannolikhet att vi också kommer dit. Men än viktigare är att veta varför vi vill någonstans, eftersom intentioner driver oss.

När vi klarlägger vad vi vill, och eliminerar blinda fläckar som hindrar intentionen, kan livet läsa vår önskelista. Vi kanske inte får exakt det vi grodde, men vi får med säkerhet det vi behöver. När vi tydliggör vår önskelista tar livet oss i hand.

 Jag önskar mig många saker, men allra högst upp på min önskelista, står såklart att jag vill få vara frisk!

Premiär-måndag

Idag kunde vi sitta ute och dricka lunch-kaffe för allra första gången i år! Det smakar alltid extra bra då!

Premiär även för solglasögon och hög solskyddsfaktor i ansiktet, jag är ganska känslig för sol, och får lätt eksem. Därför satt jag inte så lång stund heller, tog en långpromenad istället. Maken satt kvar och läste, men han har en tålig hy, dessutom blir han extremt lätt brun. Vi är lite av "black and white", han och jag....

I förmiddags, startade jag upp ett nytt sy-projekt, en linneklänning. Behöver sy färdigt nu i början av mars, för snart är det dags att så frön till sommarens rabatter, och då behöver jag utrymmet på skrivbordet i mitt sy-rum, som då tillfälligt förvandlas till "för-gronings-rum". 

Dottern kom hem vid lunchtid, och har sedan dess suttit i möten. Så nu har källarens gästrum förvandlats till både kontor och bostad, för en månad framöver. 

Jag ska gå ner i köket och göra gnocchi till lammragun, som jag lång-kokade i lördags. Vi ska väl ha en lite festligare måndagsmiddag, så att hon känner sig välkommen.

Mors Mars!

Så har vi trätt in i månaden mars. En vårmånad. Och med tanke på att regnet strilar ner utanför fönstret, så är det i alla fall mer vår än vinter i detta nu! 

Maken är på fotboll, jag har precis avslutat med att städa huset. Inget jag brukar ägna mig åt på söndagar, men i helgen har vi haft barnbarn på besök och imorgon ska vi få en inneboende. Yngsta dottern och hennes pojkvän har köpt en lägenhet med inflytt om en månad, men den dom bor i nu, måste tömmas i morgon. Nu ska dom dela upp sig, så dottern kommer hit och pojkvännen flyttar hem till sina föräldrar.

Första söndagen i mars innebär också Vasaloppet, och det innebär i sin tur scones-frukost framför teven. De två äldsta barnbarnen kom hit igår eftermiddag och har sovit över, lilla Eva fick vara här medan bägge bröderna och deras pappa var på pool-spel i bandy hela förmiddagen.

Det är inte så ofta de två äldsta barnbarnen sover över här nuförtiden, ibland har dom varit hemma själva om föräldrarna ska iväg. Jag tänker att snart kommer det förmodligen bli mer regel än undantag, säkert inte så roligt att vara hos "oss gamlingar" när intressesfären växer till sådant som inte vi "förstår oss på". 

Men när lilla Eva gått hem till sig, Jennifer blivit skjutsad till gymnastikträningen och Vasaloppsvinnaren korats, så fick jag med mig 12-åringen på en långpromenad, och det kändes varmt i hjärtat. En 12-åring har många funderingar. En lite rastlös längtan till att bli lite mer vuxen och självständig, en känsla av att skolan är så tråkig, han undrar hur hans pappa och syskonen var som barn, vilken var mest förståndig? Gjorde dom något dumt någon gång? Vad fick dom i månadspeng? Och hur blir det nästa jul, vilka ska vara tillsammans då? Frågor, frågor. Och farmor försöker svara så gott hon kan, och jag känner ett litet vemod i hjärtat när jag tänker på att sådana här stunder är så sällsynta-men att jag är så tacksam för dom. Lilla, Stora Eric! Låt mig få "behålla honom" länge till!

Skål för fina minnen!

Jag har inte riktigt förstått att snön plötsligt försvunnit så snabbt! Har ju travat runt här mellan hemmets fyra väggar, iklädd mjukisbyxor, tofflor och poncho och försökt hitta tillbaka till energin och slippa snörvel och hostande.  Det är drygt nio dagar sedan jag tog en promenad, och då var det bara en liten kortis.

Men jag började dagen vid symaskinen, och blev färdig med min kjol. Och det var så roligt att vara igång med sömnaden, att jag bestämde mig för att klippa till långbyxor i samma tyg som kjolen.

Men sen lyfte jag blicken och kikade ut.

Så när maken lagat lunch och vi ätit, bestämde jag mig för att ta en promenad.

"Man ångrar aldrig en promenad", som maken gärna påpekar....

Det första jag upptäckte, var att det tjocka täcket snö under rosorna i trädgården försvunnit. Så pass att den första lilla tuvan av snödroppar vågat sig upp. Bara tunna knoppar än så länge, men snart så!

Det andra jag upptäckte, var de bara gärdena! Plötsligt är alla skidspår försvunna och det återstår bara en slaskig sörja och rapsen som tittar fram. Den som dessutom sprider en ganska obehaglig doft, tillsammans med upptöade hundbajskorvar, känns inte alltför angenämt.

Men det väckte också en saknad i mig. Att jag inte längre kan få sällskap av lilla vovven på mina promenader.

Så precis att det kom upp en minnesbild på snapchat! Den här bilden togs för två år sedan, när vi dessutom hade bulldoggen Frasse på besök, och båda sitter och suktar efter makens semla!

Sen dök minnesbilder upp i mitt huvud! Så jag började leta bland mina foton, tagna från vår resa till Normandie maj 2025. En söndag när vi bilade "route de citre" besökte vi en liten sömnig by "Cambremer" för att leta matställe. Men det mesta var stängt eftersom klockan var före 12. Den här lilla dockan som satt i ett kyrkfönster och spelade flöjt kändes ändå som ett plus att få ha träffat.

Och inte långt därifrån hittade vi en Ciderbonde "Caves de Manoir" som bjöd provsmakning av både cider och calvados. Som synes blev det en låda inhandlad.
Och idag, efter ett långt varmbad -efter promenaden- korkade jag upp den sista flaskan härifrån.

Skål för fredag!

Skål för fina minnen!

För alltid!

Jag undrar hur länge det skulle dröja innan jag skulle bli less?

Förmodligen aldrig någonsin!!

Det är väl därför jag inte förstod mig på folk som var oroliga inför sin pension. Hur skulle dom stå ut med att vara hemma?

Alltså, hemma är verkligen min favoritplats!

Och nu när jag varit krasslig, och inte ens haft någon kraft eller lust till mina "dagsljuspromenader", så har jag verkligen bara varit hemma

Och jag älskart!!!

Jag har ägnat dagen åt min kjol, och det har flutit på riktigt bra, så jag är en bit påväg.

Efter lunch, när maken skulle iväg på senioruniversitetet, så fick jag en sådan lust på att baka! Alltså det måste finnas kakor i huset den här årstiden (varför inte alla årstider...?)!

Och finns det något "sinnligare" än att knåda en deg?! En fluffig, uppjäst, lite varm och skön deg!

Det hela har resulterat i skorpor och chokladkakor.

Dessutom ska jag till middag göra pizza.

När sonen, för några år sedan inköpte en pizza-ugn, och har bjudit oss på de mest fantastiska pizzor, så tänkte jag, att nu är det dags att sluta laga egna.

Men idag fick jag ett "pizza-sug", så jag satte en deg som nu jäst i fyra timmar. Jag har låtit en tomatsås stå och puttra i en och en halv timme och nu har jag värmt ugnen så högt som temperaturen tillåter, och ska dränka in en plåt i olja. Så får det gå som det vill, men pizza blir det till middag ikväll!

Så tillbaka till min första undran om hur länge jag skulle "stå ut" med att "bara" vara hemma.....

Jag gissar; För alltid!

Favorit, förhoppningsvis i repris!

 Ibland råkar man få tag i ett plagg som man bara älskar! Den här skrynkliga, intetsägande kjolen, på bilden nedan, är en av mina, genom tiderna, absoluta favorit! Inköpt på Boomerang-butikens rea för drygt tio år sedan, har den hängt med som en flitig sommarföljetong. Den borde ha kasserats för flera år sedan, för hela fållkanten är liksom uppnött, liksom att det uppstått nöt-hål vid gylf och fickor, och tyget är blekt och flammigt. Men ack så svårt att göra sig av med den!

Idag bestämde jag mig för att försöka göra en ny kjol i samma modell. Sagt och gjort, jag gick lös med sprättkniv och sax. Bit för bit åkte delarna isär.

Vid inprovningarna kan man se, hur mycket mörkare tyget varit!

När alla delarna var isärklippta, la jag varje del på ett mönsterpapper och ritade av.  Det som är lite svårt, är att vissa delar töjts ut av användandet och inte stämmer ihop med varandra. Men jag försökte verkligen vara noggrann, för jag vill att det här ska bli bra!

När vi var i Andalusien i november, besökte jag en fantastiskt tygaffär med stort sortiment, i Malaga. Där hittade jag ett tvättat linnetyg på rea-bordet som jag inte kunde låta bli att köpa. Kommer att bli perfekt till den här kjolen. Det kommer dessutom att räcka till ett par sköna vida sommarbyxor. 

Och nu är jag igång med sömnaden! Det känns riktigt spännande! 

Men nu tänker jag ta kväll. Trodde att jag skulle följa med maken, som lovat bort sig som barnvakt, men han tyckte att jag skulle stanna hemma. -Dumt att vi är två som sitter och hostar där, påstod han. Och faktum är att jag känner mig väldigt tacksam för att slippa. Har redan tagit en dusch och krupit i pyjamas och morgonrock!

Enig med Ernst!

Jag har sagt det otaliga gånger; Nej, jag är ingen trädgårdsmänniska! Men jag njuter av vackra trädgårdar, och så här innan säsongen dragit igång, så kan jag sukta över vackra blomsterrabatter, buskar, stensättningar och överdådiga bersåer.

Och i ett svagt ögonblick i oktober, så antog jag ett erbjudande och beställde fem dahlior till priset av fyra. Idag var jag tvungen att åka och hämta dom, om jag inte ville betala en extra avgift.

Så det var första gången sedan i torsdags som jag stack näsan utanför dörren. Visserligen bara för att gå till bilen, men ändå en utflykt.

Och titta bara så praktfulla exemplar av blommor - på bilderna....

Än får dom ligga ett tag  i det svala källarförrådet, innan jag ska ge mig på att plantera dom och så småningom försöka få till min prunkande dahlia-rabatt!

Vi får väl se hur det går, än lever hoppet!

 

När jag kom hem och packat upp knölarna och lite andra växter jag passat på att inhandlat, så kände jag mig lite frusen och en smula trött. 

Då värmde jag lite vin med socker, kanelstång och en skiva citron - en snabb gluwhein, och slog mig ner i laminon för att läsa ut ännu en bok. 

Som ni kan se, så dricker jag ur min Ernst-mugg, som min kära bror köpt till mig. "I det enkla bor det vackra", ett av alla hans förtjusande citat. Förtjusande om ni frågar mig, löjliga om ni frågar maken...

Men jag läste faktiskt ngn psykolog som skrev att Ernst citat kan göra människor lyckligare, genom att dom sätter fingret på det där ursprungligt enkla, som många av oss tycks ha glömt. Hans filosofi betonar ofta att lycka är något man skapar genom sin inställning och genom att ta hand om de små stunderna i livet.

Där är vi eniga, jag och Ernst.

Maken får tycka vad han vill!