Vissa saker gör man bara en gång!!

Man inser sina begränsningar och vissa saker gör man en gång och aldrig mer. Jag ska ge några exempel.

För några år sedan fick jag för mig att kandera syrenblommor för att dekorera en tårta med. Jösses vilket pill-göra!! Plocka de små blommorna, pensla försiktigt, försiktigt med äggvita och "rulla" i strösocker, sen skulle dom ligga och torka ett dygn. Det gick ju inte direkt att rulla, blommorna geggade ihop sig och blev sig aldrig mer lika. Torktiden blev längre och blommorna blev deformerade. Nej tack, aldrig mer.

Igår skulle jag göra iordning spjälsängen, eftersom yngsta barnbarnet vuxit ur korgen jag gjort iordning tidigare. Jag kånkade ner delarna från vinden och skurade rent. Så visade det sig att vi inte hade någon madrass kvar, och eftersom vi har en gammal bäddmadrass som ska kasseras, så  tänkte jag att jag kunde ta tillvara den och använda. Bra med återbruk, men min stackars hand blev nära på utsliten, liksom min stora tygsax, så jag undrar om det var värt det. Otroligt tungt och segt att komma igenom. Nej, det kommer jag aldrig att göra om.

Täcket sydde jag av en gammal sovsäck, påslakanet av ett väl använt, underlakan fick jag två stycken av ett vuxenlakan och spjäl-skydd var rester av vadd från ett lapptäcke och tygrester i gömmorna. Det blev bra, nu återstår att se om lilla fröken Majken behagar sova i sängen, hon är väldigt mycket för att dela säng med sin mamma!

Sen kommer jag till det tredje exemplet på saker man bara gör en gång! Jag har ett par timmar under eftermiddagen stått i köket och försökt baka s k lycko-kakor! Ska ordna en liten middagsbjudning om ett tag och fick för mig att jag skulle starta att bjuda på lyckokakor till välkomst-bubblet. Hittade flera recept på nätet och det stod att "bara man fick öva sig på några så var det enkelt". Pyttsan!! Jag övade mig på ganska många som bara sprack. Efter ett tag fick jag väl till dom hyfsat bra, även om dom inte blåste upp sig som på bilden i receptet. Men när jag skulle eftertorka dom så öppnade sig flera och lappen tittade fram. Nu har jag 20 stycken fula kakor i konstig form - tänker inte visa något fotografi - vi får se om jag tänker bjuda på dom överhuvud taget.

Nåväl, om man inte provar så vet man ju inte. 

Nu ska jag ta och steka en fjällröding, koka lite färsk sparris och bjuda med hollandaise och små kokta potatisar. Det ska jag väl i alla fall klara av!

Bakåtsträvare som även blickar framåt

Om maken fått välja så hade vi, vid det här laget;

1. Haft en sommarstuga

2. Haft solceller på taket

3. Haft radhuset om-målat

4. Haft en el-bil

Men han är gift med mig, kalla mig bakåtsträvare, men jag är ju så nöjd med att ha det som det är......

Kan kanske bero på att jag är lite bekväm och tycker att allt duger som det är. Eller med negativa ordalag, så är jag kanhända en smula lat!

Sommarstuga har jag bromsat i många, många år. Tänker att det räcker med att ha ett hus som ska tas hand om. Tänker att jag inte är säker på att jag ens vill ha ett sommarhus.

Solcellerna tycker jag är en galen investering, vi kommer inte att kunna tjäna in de pengar de kostar att installera dessa, under vår livstid.

Om-målning av radhuset började maken prata om för tre år sedan, och jag tyckte inte det behövdes. Men nu till sommaren är det visst tvunget.....

Elbil har det också pratats om i flera år, och nu har vi precis fått ladd-station inmonterat i vårt garage, så det lutar väl åt att det blir en laddningsbar el-bil snart.

Att detta kom upp, just idag, berodde på att maken var iväg för att köpa nya sommardäck till vår 5 år gamla (icke laddbara) hybrid-bil. Däckfirman rekommenderade att inte köpa de dyraste och bästa sommardäcken, eftersom maken nämnde att hand skulle köpa en elbil till sommaren.

Detta var samtalsämnet under lunch-fikat. 

Men så tänker jag att jag inte bara är en bakåtsträvare.

Maken "sparkar bakut" åt mina förslag

1. Vintertältning

2. Skaffa hund

Till hans försvar ska sägas att han faktiskt provat vintertältning och inte tycker det är värt att göra om. Och att vi, till viss del, får tillräckligt med hundsällskap genom att vi, med jämna mellanrum, passar våra barns hundar. Och att det är tillräckligt, utan att man blir alltför bunden.

Det är bra att man är olika tänker jag. Blir mer stimulans på så sätt.

Jag kan vintertälta med annat sällskap, och han får väl skaffa sin elbil.

Det är i alla fall inte livsavgörande händelser, och vi tycker om varandra oavsett.

Och så vill jag bara hävda att jag (på mitt eget sätt) blickar framåt!

Idag planterade jag om mina två dahlior och de luktärtor som kommit upp.

                                                    

Och jag letade fram tygrester, och "offrade" en gammal urtvättad t-shirt, för att sy mig två "buffar".

Det dröjer inte alltför länge innan vi ska bege oss till Cornwall, och vädret där kan bjuda på både kalla vindar, regn och rusk, så jag tänker att jag inte vill frysa om öronen. Det är väl att blicka framåt?!

Och i detta nu, är det dags att blicka framåt och ställa iordning dagens middag!

Inte stor i käften!

 Nej, ingen kan beskylla mig för att vara stor i käften!

För det första så är jag en ganska så försynt och timid person, hellre tystlåten än pladdrig, lyssnar innan jag säger något, avbryter sällan, överröstar inte andra. Dessutom har jag en liten mun, smala läppar och små käkar. Numera endast 22 tänder.

Men; HALLELUJA, jag kan numera gapa, nästan alldeles normalt! Jag kan bita av en smörgås, jag kan tugga en mandel, jag kan vissla!

Med tanke på den senaste månadens "tand-trauma" så är detta verkligen en befrielse och lycka! Och jag tänker att, det är fantastiskt att leva när man får fungera normalt och slippa dras med värk! Jag sover på nätterna och vaknar på morgnarna med nästan ett leende på läpparna och ser fram emot dagen som komma skall!

T ex så har det blivit så mycket roligare att laga mat och baka, när man har lust att äta och smaka på saker. Vilket jag totalt tappade lusten för under månaden som gått. Med den tappade jag också 6 kilo, men nu är jag på banan igen, så dom ska väl snart vara tillbaka!

Idag har jag t ex bakat kanelbullar, gjort granola och svängt ihop en knäckig äpplepaj med vaniljsås. Kokade en soppa till middag också, men så kom maken plötsligt ihåg att han var bortbjuden på en "säsongs-avslutning" för skridskoledarna med middag, så vi spar soppa och paj till imorgon. 

I mitt lyckliga tillstånd så blir jag alls inte irriterad över det, bara mild och god! 👼

I

Det är något visst med kvinnoprat!

 Här sitter jag med två av mina väninnor, på en altan till en norsk hytte, invid Trondheimsfjorden. 

Vi tre som möttes för knappt 40 år sedan, då vi råkade bo på samma gård i Ekeby här i Uppsala. Vi var alla småbarnsmammor, tillsammans med flera andra i samma sits på samma gård. Det var en tid fylld av flitigt umgänge, fylld av glädje och oro, skratt och tårar, stress och allt som hör livet till med små barn och ammande icke så utsövda mammor! Men så kom vi att stå varandra nära också!!

Sen sprids man och livet går vidare, men vi har hållit kontakten, särskilt jag och kvinnan i mitten som är fast boende i Levanger i Norge. Extra roligt att nu flyga upp och ses alla tre! Och att känna att, trots att åren passerat och livet förändrats, så har samtalen flödat obehindrat. Vi har haft så vansinnigt trevligt!

På dagarna gjorde vi utflykter och promenader. Här på Tautra, en ö mellan Levanger och Trondheim där vi besökte en klosterruin och ett nybyggt kloster och vi åt lunch på en gammal vacker gård och ölbryggeri.

En hel dag tillbringades i den vackert belägna "hyttan" utanför Steinkier vid Trondheimsfjorden. En annan dag var vi bjudna på lunch hos min norska väninnas dotter med familj.

Sena eftermiddagar drack vi cava och stickade och på kvällarna tog goda måltider och vin vid och prat, prat, prat och ännu mera prat, om allt mellan himmel och jord!

Det kan inte hjälpas, men det är något visst med kvinnoprat!

Dags för säsongsskifte i garderoben

Idag bjöds det  vårväder, så pass att jag inspirerades till att ta ner min vår-sommargarderob från vinden och börja stuva undan vinterkläder!

Jag konstaterade två saker;

1. Blått och vitt är den rådande färgen. Jag har haft en rosa period då jag var 16-17, av den syns inte ett spår. Jag hade en brun period 17-26, där finns en tröja och en kjol fortfarande kvar. På 80-talet var det populärt med färganalys, vilket jag också gick och då togs brunt ut som en vardagsfärg och korall mot rött som min festfärg. Då skaffade jag en hel del rött/korall, en färg som jag fortfarande tycker om. Marinblått var bra för att framhäva min ögon, sades det. Och nu är det blått i flera olika nyanser som nog är min mesta favorit!

2. Jag insåg också att det nyaste som fanns i min garderob var 2 par friluftsbyxor från Lundhags, inköpta för 2 år sedan. Annars är det senaste kläder jag fått överta efter döttrarna, och så finns det väldigt mycket gammalt inköpt och delvis sytt. Och vi snackar 15-20 år sedan!

Jag kan då inte beskyllas för att vara någon stor klädkonsument! Men jag erkänner att jag själv blir lite trött på mitt sparande, eftersom flera av dessa plagg bara burits från vinden ner till sommargarderoben, och så på höstkanten tillbaka till vinden igen. Utan att jag använt dom....

Ja, jag erkänner att jag har svårt att göra mig av med plagg. Man vet ju aldrig om jag skulle få lust att använda det igen.....

Suck!

Den ljuvliga värmen hade fått gräslöken att skjuta i höjden, så till lunch premiärklippte jag några goda strån att ha på min lunch-macka!

Jag är gräsänka sedan igår och till imorgon kväll. Maken är på styrelseuppdrag i Lund och Malmö. På torsdag eftermiddag ska jag åka iväg, så då är det makens tur att vara gräsänkling i fem dagar. 

Jag återkommer här i början av nästa vecka!

                                                       

Bio, massage och tandläkarbesök

 På förmiddagen fick jag så äntligen min bokade tid för ansiktsbehandling med massage av nacke, axlar och skalp. Jag går hos en hudvårdsterapeut som verkligen har magiska händer och det är så otroligt skönt att bli omhändertagen av henne. Det är verkligen vad jag kallar lyx, men en lyx som är värd varenda krona. Egenvård på bästa sätt! Jag var extremt spänd i axlarna, så det var mer än välbehövligt.

Sedan gick eftermiddagen i nervositetens tecken! Eftersom jag inte är bra i munnen, har fortfarande värk och svårt att gapa, så hade jag idag bokat tid hos en ny tandläkare. Och jag var extremt nervös, kände mig kallsvettig och skakig och hade svårt att företa mig något innan det var dags att ta sig till praktiken. Hade fått för mig att jag skulle få lov att rotfylla eller att jag ådragit mig en fraktur på käken och måste opereras, ja, min fantasi för alla hemskheter som jag hade, visste ingen gräns. Hade tusen gånger hellre haft en tid hos en gynekolog! Men efter besöket var jag nästan beredd att kyssa hans fötter! Jag fick en panormaröntgen av hela käken och en ordentlig undersökning där han konstaterade att det inte finns någon spricka eller skada på någon annan tand, att hålet efter den bortdragna tanden läker som det ska och att värken kommer sig av antingen  ett muskeltrauma, eller möjligen en liten spricka, men att jag nu ska äta anti-inflammatoriska värktabletter i fem dagar. Det kan ta tid att bli helt läkt. Jo tack, det har gått 3 veckor sedan tanduslingen som startade det hela, blev utdragen. Men nu kände jag ändå någon form av hopp och förtröstan!

Igår kväll gick maken och jag på bio, därför inget skrivet här. Men jag kan rekommendera filmen! 

Den var charmig, rolig och lite vemodig, med vackra miljöskildringar från Rom och fantastiska skådespelarprestationer!

Se där, bio, massage och tandläkarbesök, alla goda ting är tre....?!

Tråkigt är tryggt och skönt!

Sex dagar in i månaden april! Som verkligen bjudit på genuint april-väder!! Jag som skulle stav-gå våren till mötes, har istället fått traska i vinterns fotspår med snötäckta stigar och isande kalla nordliga vindar.

Men så här vet vi ju att det alltid blir, det är en del av våren. "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka".

Och att det är vår är det ingen tvekan om! För när man hör kakafonin av fågelkvitter i buskar och snår och när kvällarna och morgnarna är ljusa - då är det alldeles, alldeles underbart. Snö och nordliga vindar eller ej!

Det som gjorde min dag idag, var när jag i lite senaste laget jäktade in på Friskis & Svettis gympapass i förmiddags. Det var extremt mycket folk och jag trängde mig fram för att lägga min ryggsäck i ett hörn. När jag var påväg att leta fram en plats att starta på, dök en stilig, lång ung man upp och utbrast; -Hej Barbro, kommer du ihåg mig! Självklart gjorde jag det! En elev som jag haft för många år sedan, nu i 20-årsåldern och säkert 1 meter längre än då han gick på högstadiet, men det är alltid något med ögonen och blicken som man känner igen. Det här var en alldeles underbart rolig men intensiv klass som jag hade mycket nöje av att undervisa i. Och när man då får en stor björnkram så här, många år senare, då värmer det verkligen en gammal syslöjdsfrökens hjärta. Vi språkades vid en liten stund, innan passet drog igång, men glädjen och känslan har suttit i hela dagen. Jag har fått träffa och lära känna väldigt många trevliga ungdomar under mitt yrkesverksamma liv. 

På eftermiddagen var vi bjudna på fika hos min kära syster, som precis flyttat. För vilken gång i ordningen, det vet jag faktiskt inte, men hos henne sitter inte mycket fast. Jag beundrar henne för det, och jag beundrar henne också för hennes känsla för inredning. Visserligen arbetade hon i många år som inredningsarkitekt, så det kanske inte är så konstigt. Men hon jobbade ju mot offentliga miljöer, och det är ju inte riktigt som att inreda ett hem. Det här hemmet kommer också att bli perfekt, det är jag övertygad om. Själv känner jag att jag inte längre är någon "lägenhets-människa", något som jag trodde att jag skulle bli, när barnen flyttat hemifrån.  Man ska väl "aldrig, säga aldrig", men spontant vill jag bo på markplan i ett eget hus, eller som nu, mitt radhus. Men visst är det mycket jag skulle vilja fixa, eller ändra på. Förmodligen vill jag det inte tillräckligt mycket, eftersom jag inte tar tag i det. Eller så nöjer jag mig. Är det tråkigt eller?? 

På hemväg från syster, cyklade vi förbi yngsta dottern och tog hem lilla vovven, för att hon ska slippa vara med på födelsedags- och inflyttningsfesten, som ska gå av stapeln ikväll. Hon får det betydligt lugnare och behagligare här hos oss gamlingar! Vi har tagit en promenad och lyssnat till fågelsången, hon fick lite rökt skinka inblandat i torrfodret och nu ligger hon på sin favoritplats, i en filt mot en kudde i vardagsrumssoffan. Jag ska gå och sjuda en torskrygg, riva lite pepparrot, koka potatis och bryna smör till lördagsmiddag.

Tråkigt är tryggt och skönt!