Enig med Ernst!

Jag har sagt det otaliga gånger; Nej, jag är ingen trädgårdsmänniska! Men jag njuter av vackra trädgårdar, och så här innan säsongen dragit igång, så kan jag sukta över vackra blomsterrabatter, buskar, stensättningar och överdådiga bersåer.

Och i ett svagt ögonblick i oktober, så antog jag ett erbjudande och beställde fem dahlior till priset av fyra. Idag var jag tvungen att åka och hämta dom, om jag inte ville betala en extra avgift.

Så det var första gången sedan i torsdags som jag stack näsan utanför dörren. Visserligen bara för att gå till bilen, men ändå en utflykt.

Och titta bara så praktfulla exemplar av blommor - på bilderna....

Än får dom ligga ett tag  i det svala källarförrådet, innan jag ska ge mig på att plantera dom och så småningom försöka få till min prunkande dahlia-rabatt!

Vi får väl se hur det går, än lever hoppet!

 

När jag kom hem och packat upp knölarna och lite andra växter jag passat på att inhandlat, så kände jag mig lite frusen och en smula trött. 

Då värmde jag lite vin med socker, kanelstång och en skiva citron - en snabb gluwhein, och slog mig ner i laminon för att läsa ut ännu en bok. 

Som ni kan se, så dricker jag ur min Ernst-mugg, som min kära bror köpt till mig. "I det enkla bor det vackra", ett av alla hans förtjusande citat. Förtjusande om ni frågar mig, löjliga om ni frågar maken...

Men jag läste faktiskt ngn psykolog som skrev att Ernst citat kan göra människor lyckligare, genom att dom sätter fingret på det där ursprungligt enkla, som många av oss tycks ha glömt. Hans filosofi betonar ofta att lycka är något man skapar genom sin inställning och genom att ta hand om de små stunderna i livet.

Där är vi eniga, jag och Ernst.

Maken får tycka vad han vill!

Upp som en sol - ner som en pannkaka

 I morse, när jag vaknade, efter drygt nio timmars, nästan host-fri sömn tänkte jag att nu får det vara nog! Beslutsamt steg jag upp och började plocka bort sängkläderna, hängde ut täcken och alla kuddar på vädring, satte på en tvättmaskin med lakan, vädrade sovrummet. Ut med bacillerna! Sen ställde jag mig och tvättade håret (behövligt efter drygt tio dagar...). 

-Ta inte i för mycket nu, kommenterade maken. 

Men jag fortsatte med att tömma papperskorgar och vattna blommor, sätta på ytterligare en tvätt och hänga den, bäddade rent i sängarna.

Klockan 10.30 tog det stopp! 

Så sedan dess har jag suttit i vår Lamino med filt runt benen och omväxlande läst, omväxlande slumrat. Det var kanske inte "riktigt nog"....

Så tänker jag på min, inte helt angenäma upplevelse, häromnatten. Jag hade fortfarande feber och sov lite oroligt, vaknade mitt i natten och tänkte förvirrat; -Men oj, jag la väl aldrig in det där köttet jag köpte över disk i affären idag! Det blir ju dåligt om det står framme i värmen. Så jag reste mig och gick nerför trappan till köket - när jag stod där och plötsligt insåg att jag drömt alltihop. Inte hade jag varit till affären och köpt kött. I samma sekund slog mig det obehagliga, att det kanske är den här typen av upplevelser man får stå ut med om man blir dement! Att man är så övertygad om att man gjort saker så att de blir sanna-och så den tomhet och förvirring som uppstår när man inte riktigt förstår att det inte ens har hänt. Sen kunde jag inte släppa dom tankarna på hela nästa dag. Det var som att jag åldrades 20 år och stod inför bara sjukdomar och elände, att jag bara var som en belastning för make och barn. Snacka om självömkan!!

Ur det träsket kravlade jag mig i alla fall. Jag har ändå läst två böcker och sett en fransk film de dagar som gått, och jag har väl sovit 10-14 timmar per dygn. Lite sämre ställt med aptiten, men igår lagade maken en torsk som jag faktiskt kunde njuta av.

Och så letade jag upp målbilder -att ha att se fram emot. Inte för att jag vill att vintern ska försvinna, men för att det här är något som lockar mig oerhört mycket; kajaker, tält, en kobbe och solnedgång!

Bra sätt att skingra dystra tankar!

Vissen....

Här sitter jag och kurar skymning. Har tänt ljus, hällt upp ett glas chardonnay och har Cat Stevens på Spotify i högtalarna. Tulpanbuketten på bordet är vissen. Lika vissen som jag känner mig, näsdukarna ligger framme, som den uppmärksamme kanske ser?

Och så sitter jag och lägger patiens. Något jag endast gör när jag är riktigt, riktigt uttråkad men ändå har en liten smula av energi, som endast räcker till just denna sysselsättning.

Fast när jag tänker efter, så är det ändå en liten, liten smula trivsamt.....

I alla fall om man jämför med att ligga kvar i sängen och snörvla.

Jag fick jobbigare symptom i natt, så har varit ganska låg idag och legat kvar i sängen. Dottern och barnbarnet åkte hem till Leksand på förmiddagen, inte helt kuranta, men behövde ändå komma tillbaka till någon form av vardag. Plus att nu måste dom lägga in en högre växel på husbygget för att hålla datum!

Jag får alltid en liten gråtklump i halsen när jag ska vinka av dom. Visar det inte, men idag var jag ändå extra skör, pga måendet, så när jag väl kom in i huset så fällde jag några tårar. Den här gången blev inte deras vistelse riktigt vad vi önskat. Barnbarnet har mått risigt och varit extra mammigt, så hon ville gladeligen åka hem till pappa och ville inte ens ge oss en kram vid avfärden. Men jag förstår det. Hon börjar växa upp och hennes vardag består av så mycket som är henne närmare, vi finns i periferin och ses bara då och då. Det är helt naturligt.

Tror att det var därför jag satt på Cat Stevens, något som var "bara jag", innan familjebildning och barn.

Det gäller att inte glömma bort henne!

För det är ju ändå henne jag är närmast och som jag ska leva med så länge jag lever.

Jag hoppas bara att hon snart kommer att känna sig piggare.....

 

Faller en, faller alla......

 Igår var det fettisdag! Visst fixade jag iordning semlor på kvällskvisten, men dom intogs tillsammans med alvedon och coccilana! 

För inte klarade jag mig undan bacillerna! Natten mot tisdag fick jag feber och hosta. Så här har vi gått sedan dess och turats om med att sova, trösta lättkränkt febersjuk 2 1/2-åring, få i oss vätska och försöka hålla ett gott humör. 

Aptiten har inte direkt varit på topp, men visst skulle vi äta semlor igår, det hade jag sett fram emot. Och ja, dom slank ner, även om man haft bättre aptit!

Det visade sig dessutom att även resten av barnbarnen ligger sjuka i samma symptom, lite trist, eftersom det är sportlov den här veckan. Men sånt styr man inte över, nu hoppas vi bara att det ska vända snart!

För det är som vanligt så att; när man är sjuk, har man bara en enda önskan! Att bli frisk!!!

Ovälkomna efterdyningar av helgen

Jag har varit och gymmat, duschat, druckit te, tvättat två maskiner, varit och hämtat en barnvagn som jag har borstat ren med såpa, jag har klippt pelargonskott och satt i vatten och däremellan tröstat barn. 

I detta nu ligger dottern, barnbarnet och maken och sover.

Klockan är bara elva på förmiddagen, det här blir nog en lång dag.....

'

I fredags var det lite mer aktivitet tillsammans. Lilla Majken fick äntligen åka buss, som hon tjatat om de, senaste gångerna hon hälsat på oss! Vi åkte ner på stan och lånade böcker på biblioteket och sen gick vi och köpte nya strumpor, Majken fick välja färg.

                                            

På alla hjärtans dag, i lördags, fick jag en fin bukett krispiga, röda tulpaner som var lite fransiga i kanterna, jättefina. Det var yngsta dottern som kom hit med, för att också få tillbringa dagen tillsammans med syster och Majken, innan vi gemensamt skulle ta oss iväg på...

...ett storslaget 12-årskalas, hos äldsta barnbarnet med familj. Hela stora familjen var bjuden så det var livat och högljutt men trivsamt och trevlig. Och som vanligt en fantastisk tårt-kreation av 12-åringens mamma.

Natten till söndag slog så feber och hosta till! Visst hade Majken varit lite snorig och småhostig, men inte som nu. Gårdagen blev lång och seg, och på eftermiddagen började maken känna sig hängig. I morse kom dottern upp och kände sig hängig. Nu hostas det och snörvlas från olika rum i huset. Dom är smittsamma, dom där små gulliga liven!

Hittills har jag klarat mig, och jag gör allt vad som står i min makt för att det så ska förbli.

Framtiden får utvisa hur det blir.

Nu får vi i alla fall behålla dotter och barnbarn lite längre, dom kan inte åka tillbaka till Leksand i det här skicket.

Lätt som en plätt?

Nu är det fyra år sedan jag började "räkna ner" till pensionen. Jag arbetade min sista termin 2022. Satt i februari och lyssnade på ett knastertorrt webinar om hur man skulle tänka kring sin egen pension. Gick till en bankrådgivare som hjälpte mig, men inte vet jag om jag blev något klokare. Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt med ekonomi och pengar. Det ska bara fungera, så att det "går runt". Sen så inser jag ju, att tack vare att jag är gift och har en make med stabil ekonomi, så har jag/vi det oförskämt bra. Om jag varit ensamstående så hade jag fått avstå från väldigt mycket av det jag tar för givet idag! Och jag är medveten om det och otroligt tacksam för det!!

Att jag tänker på det just idag, beror på att jag hörde på lokalradion, efter Dagens Eko, där dom pratade om det "orangea kuvertet". 

Och jag inser ju att det känns som att tiden går alltför fort! Men den går ju precis i samma takt som den alltid gjort. Tiden är väldigt rättvis. Det är bara att inse, att det är DU som måste FÖRVALTA den väl, så att du känner att du använder den på rätt sätt!

Lätt som en plätt?!!

I vilket fall som helst, så ska jag nu ägna min tid åt att laga middag. Och de kommande dagarna kommer jag fullständigt att ägna åt ett kärt besök som anländer imorgon, en härlig familjemiddag med födelsedagsfirande och att bara vara! Återkommer nästa vecka!

Livet blir som stjärnor och kristaller...

 ....så löd en av textraderna i en klämkäck dansbandslåt på dagens spinningpass!

Det var flera år sedan jag var på ett spinningpass, men idag bokade jag in mig på ett. Och det var då, när dom spelade den där låten.... Jag tyckte att jag hade gett allt, svetten rann och jag  hade knappt någon luft kvar i lungorna, benen brände och ledaren ropade glatt; Kom igen nu, det är uppförsbacke! Det var då jag mindes varför jag inte varit på spinning på länge. 

Jag blir så arg! Det är så fruktansvärt jobbigt. Tråkigt. 

Älskar annars att cykla. Oj, ja vi har varit på otaliga cykelsemestrar som yngre och på senare år har jag upptäckt terräng-cykling. Men spinningcykling plockar fram mitt sämsta humör!!

Sen erkänner jag att jag efteråt, är både stolt och nöjd och skönt trött i kroppen.

Maken drog iväg tidigt i morse. Han frågade redan igår om jag ville följa med och åka långfärdsskridskor vid kusten idag. Men jag kände av mitt knä, sedan åkningen i söndags, och tänkte att det nog behöver någon annan form av träning, vila från just skridskoskären. Han fick med sig två andra skridskokompisar och dom har fortfarande inte kommit hem, så jag gissar att dom har åkt långt.

Så både för det och för att jag fick vara själv idag, är jag nöjd att jag stannade hemma. Jag behövde nämligen lite egentid för min överrasknings-kalender, som jag skapade när maken fyllde 70 år. Han ska ju få en aktivitet i månaden till och med oktober, alltså under hela året som 70-åring. Jag har gjort klart mars månad, men idag fyllde jag på med april och maj. Jag har bokat, betalat och gjort iordning collage inspirerade av aktiviteten och sen skrivit kort och stoppat in i kuverten som sitter i kalendern. Det är jätteroligt! Både att hitta på aktiviteter och sen att skriva, klippa och klistra. Det här är ju en födelsedags-present som även kommer mig till gagn! Den första i varje månad får han öppna och läsa.

November bjöd på whiskeyprovning och så en flaska parfym på plats i Nerja i Spanien.

December bjöd på Champagneprovning och middag på Spritmuseum i Stockholm.

Januari bjöd på musikal på Stockholms stadsteater.

Februari bjöd skid-dagar i Grövelsjön.

Och jag ser jättemycket fram emot mars-överraskningen!