En liten smula hänryckt....

Nog ser jag väl en smula hänryckt ut här?!

Fotot togs för 14 år sedan, när jag var med mina båda döttrar på en roadtrip till/på Öland. Vi hade så mysigt tillsammans, besökte så vackra platser.

Och jag har nog varit hänryckt ett antal gånger sedan dess också!

 I morse, till exempel, när jag vaknade och hade sovit mig igenom hela natten utan att vakna av hosta. Då kände jag mig nästan en smula hänryckt och tänkte att NU, NU är jag frisk.

Sen steg jag upp och fick värsta hostattacken före frukost, men jag bestämde mig ändå för att jag nu är på rätt väg!

En kort stund hade jag tänkt gå och träna, men förståndet i mig fick bestämma, så det blev en tur till svärföräldrarnas gravplats för att rensa och göra fint, och därefter gick jag en långpromenad. Det frodas midsommarängar i landskapet! Jag såg både prästkragar, midsommarblomster, smörblommor, hundkex och mandelblom i högt svajande gräs. För det blåste friskt, och jag hade både vantar, mössa, ylletröja och jacka, men den här tiden är ändå alldeles, alldeles underbar!

Så man kan bli hänryckt bara av den anledningen, och som om inte det vore nog, så är det ju pingstafton.

Dock inget bröllop, eller någon annan festlighet på gång, men jag ska fixa en go-middag med oxfilé, hasselbackspotatis och kantarellsås.

Yngsta dottern som jag pratade med på telefon idag, gick och köpte Blå Bands pulverbea, tunnskivad lövbiff och fryst pommes - det skulle bli en "memory lane-middag", som hon uttryckte det. Detta var nämligen hennes bästa när hon var liten, och det hon alltid önskade om hon ville ha en "finmiddag".

Så värst hänryckt kände sig hon dock inte, efter två utekvällar i rad.

Men alla kan vi ju inte vara på topp jämt och ständigt.....

 

Ja det var då min vän

 .... eller; those where the days my friend. En gammal hit från förr.  Mary Hopkins låg på listorna med den 1968-69. Jag upptäckte att jag kommer ihåg nästan hela den svenska texten på samma låt. Den sjöngs av Anita Lindblom och gavs ut 1968, då jag var 10 år. Hur i all sin dagar, texten kan sitta, det undrar jag, men jag måste väl tyckt att den var väldigt bra!

Anledningen till att den dök upp i mitt huvud just idag, beror på att min svåger och svägerska firar sin fyrtiofemte bröllopsdag. Vi skulle egentligen varit på fest i Björklinge, just av den anledningen. Knappt 40 personer var bjudna. Men av olika anledningar och avbokningar, så blev allt avlyst och "brudparet" befinner sig istället på Rhodos och firar.

Så här unga och oskuldsfulla såg dom ut, när det begav sig. Fast dom hade en 2 månader gammal son, så väldigt oskuldsfulla var dom faktiskt inte.

Jag minns tydligast från den dagen, att Pelle vägrade bära slips när dom skulle till kyrkan. Det slutade med att Eva grät. Tillslut åkte slipsen på. Men direkt efter vigseln åkte den av igen!

Försökte gräva fram ett foto på mig och maken från samma tid, men det första jag fann var ett halvår senare, Från en afterski i Åre. Rödrosiga efter skidåkning eller efter vin, kan man ju undra.....

Ack ja, tiden sätter sina spår.

Men idag firar vi nationaldagen.

Och äntligen fick jag till en bukett liljekonvaljer! 

Eller egentligen två buketter! Den med blågula bandet, levererade jag till våran Gustav, som har namnsdag idag. Han stod och förberedde en middag för 19 personer, när jag överlämnade blommorna.

Betydligt färre vid middagsbordet blir det hemma hos oss ikväll. 

Här blir vi 2 personer!

Rosengång och Gåsöga

Våra stolsdynor till altanen har flera år på nacken och ser för bedrövliga ut. Dom var egentligen inte så fina även som nya, då jag köpt de billigaste på Ikea. (Förresten är stolarna inte heller så fina, dom är också från Ikea anno 1900-förevihadebarn.....) Men dom fungerar! 

Eftersom jag behöver fortsätta kurera mig (=inte anstränga mig fysiskt och vara tyst) så tänkte jag att den här dagen fick bli en dag vid symaskinen!

Jag letade fram ett gammalt tyg som jag vävde i slutet av 70-talet. På den tiden jag närde en dröm om att bli "gröna vågare", flytta ut på landet, ha får och självhushåll (jag vet, jag hade nog inte utvecklat min hjärna färdigt ....) Just det här tyget, var tänkt att bli en långkjol med tillhörande väst. För självklart skulle jag klä mig i hemvävt/hemsytt också.

Idag tog jag helt sonika saxen och gjorde stols-dynor av hela tyget, det blev inte många dm kvar. Dessutom fick fyra servetter, från den senaste handduksväven, bli två stolsdynor till ett par stolar av annan modell, men som också står på altanen.

Jag har hållt på hela dagen! Klippt, strukit, mätt, nålat och sytt. På repeat.

Nu ser det ut så här;

Det återstår handsömnad. Jag har klarat av en stol, men fick lite ont i fingrarna, så jag bestämde mig för ett uppehåll. Behöver fixa lite middag också, så det färdiga resultatet visar jag senare. Nu ska det visst bli tre dagar med regn och lägre temperaturer, så vi lär inte sitta ute på några dagar.

Ikväll är det dock jättefint. Vinden har mojnat och solen skiner. En perfekt dag för alla studenter som firar sin examen. Jag har fått foton skickade till mig, från tre f d elever, och det värmer verkligen en gammal syslöjdsfröken, att dom tänker på mig en sådan här dag!

Jag fick också ett foto från dottern, när äldsta dottern var på Ica och handlade mat, så tog barnbarnet självscanning-grejen och "ringde till mormor". Det värmer också, kan jag lova!

Det hade varit en perfekt kväll för Boule, drinkar och en hamburgare i FoodCourten vid Bouleråker. Vilket egentligen var planen för ikväll.

Innan jag blev krasslig.

Men, men, det kommer fler kvällar!

ps. Rubriken kommer sig av de hemvävda tygerna. Ett i Rosengång, ett i Gåsöga

 

Sommar för öra, näsa, öga och mun

Man borde inte sova, när natten faller på....

 

 Det känns lite galet att dra ner rullgardinen vid 21- 21.30, som det blivit de senaste kvällarna. Solen står fortfarande på himlavalvet, fåglar kvittrar och temperaturen är ljummen. Men när kroppen bara skriker efter att få krypa ner och sova, då finns det inte mycket att välja på.

Sen hör det till saken att jag ändå sover rätt risigt. Vaknar av hostan stup i kvarten, måste dricka vatten eller ta en halstablett för att lindra och så bäddar jag upp kuddar bakom ryggen så att jag i princip sitter upp.

Men det gör också att jag blir varse sommarnattens ljud (förutom min skrällhosta-som jag inte räknar till ett sommarljud! Och det gör definitivt inte stackars maken heller, som försöker sova bredvid mig...) Sovrumsfönstret står på glänt och i den tidiga gryningen strax efter klockan 03.00, så börjar de första fåglarna sin sång. Kören ökar på vartefter solen stiger, för att sedan tystna någon gång vid 5-6-tiden. Då tar istället morgontrafiken vid. När vinden ligger på hör man bilarna på Bärbyleden, alla människor påväg till sina arbeten. En ny dag randas. 

Och dagens ljud är helt annorlunda - där är det mycket mer aktivitet. 

Idag är det mycket blåst, som för med sig ljuva dofter från grannarnas praktfulla syrener. Men också odörer från soptunnornas matavfall där gamla räkskal ligger och ruttnar. Efter regnskuren doftar det varm våt asfalt, en härlig sommardoft.

Och på dagen ser jag ju också sommarens skönhet. En blå himmel med små ulltussmoln. Hängbjörkens utslagna gröna grenar som vajar för vinden. Syrenklasarna. Rosenskäran. Alliumen. Mina ståtliga pelargoner i köksfönstret.

Så har vi smaken av sommar. Rosé-vinet. Matjesillen till färskpotatis, gräslök och gräddfil. Grillen som sprider dofter från marinerat kött. Iskaffe. En riktigt god glass.

Så mycket vi har kvar att uppleva just den här sommaren. Bara att ta för oss, ta tillvara och njuta - med alla sinnen inblandade.

Jag ska ta och skriva en sommarlista, så att jag inte glömmer bort att göra något som jag vill hinna med!

Såhär bidar jag min tid

 Jag bestämde mig ju igår för att ha uthållighet och tålamod. Acceptera faktum och bara göra det bästa av tiden som är. 

Så här gjorde jag idag;

Jag började med att repa upp tröjan jag börjat sticka till yngsta barnbarnet. Det efter att ha försökt använda en mössa till mig själv i samma garn, som jag stickade tidigare förra året. Den var en ren plåga att bära, efter bara en kort stund kliade det och stacks i hela huvudet! Att då färdigställa en tröja till ett litet oskyldigt barn, det vore inte snällt! Nej, nu får det bli fingervantar istället. Till mig själv!

Så jag lade upp maskor och började sticka resår, endast iklädd bikini, insmord i solskyddskräm, i ett försök att få lite färg på mina vinterbleka ben. Varvade stickning med en bok och med mycket vatten.

När den första boken tog slut, startade jag på den här. När vi bilade till Normandie hade jag laddat ned en ljudbok av samma författare och i samma serie, vilken vi båda lyssnade på med behållning. Jag blev nyfiken på att läsa mer och lånade två "vanliga böcker" i samma serie. Dock var inte böckerna numrerade, så det jag läser nu, hände innan det som hände i den förra boken, men det  gör inte så mycket. Lättläst och kul att känna igen karaktärerna och orterna.

För det tilldrar sig delvis i London, men mestadels i Skottland, ett land som jag lärde mig tycka om när vi for dit på bilsemester 1992!

Var tvungen att leta upp mitt gamla fotoalbum från resan. Maken skulle hålla föredrag i Edinburgh tillsammans med några kollegor och vi passade på att bila runt både före och efter.

Här är vår då yngste pojke, Johan 6 år i Högländerna.

Och här går hela familjen på en mysig bygata i orten Crail. Själv väntade jag vårt tredje barn.

Det är något speciellt med landskapet. Precis som jag älskade Irland och Cornwall. Det är något med det karga, de små byarna, de ödsliga hedarna, havet.

Ack ja.

Men bidandet har gjort gott, både maken och jag känner oss bättre i magarna. Nu är det bara min hals som ska "bida tid". Jag tappade rösten för en dryg vecka sedan och har dragits med en envis rethosta sedan dess, värst på nätterna. Nu på eftermiddagen kom det ingen röst igen.

Så jag bidar på, får se hur jag gör det imorgon....?

Låta tiden ha sin gång....

 Här råder fortfarande sjukstuga. Maken har sprungit mellan säng och toalett. Jag har varit uppe hela dagen, men känner mig matt, orkeslös och utan aptit. Igår lagade jag middag och tänkte att det var mat som behövdes för att få energi, men när varje tugga liksom växte i munnen, så var det inte lätt att få ner något. 

Det finns nog ingen genväg för att ta sig igenom detta, bara att låta tiden ha sin gång.

Jag samlade i alla fall krafter och gjorde klart den lilla "korgen" till badrummet. Precis lagom för att ha filar, nagelklippare, handkräm och nagellack i. Skönt att göra något som skingrar tankarna från måendet.

Och så läser jag hoppfulla ord från Sofia Sievertsdotters bok "Strimmor av ljus"

Hjälp mig i dag att leva i tacksamhet för allt som fungerar i min kropp. För hjärnan som tänker, ben som bär, lungor som andas och öron som hör. Påminn moig om kroppens förmåga att läka och hjälp mig att alltid se det som är friskt hälsosamt och levande.

Hjälp mig att komma ihåg att jag inte är min kropp och att ge den vad den behöver, inte vad mitt sinne vill ha. Hjälp mig att älska känslan av hälsa mer än smaken av något ätbart och påminn mig om att använda kroppen på alla sätt den är menad att användas på. Hjälp mig att göra olyckor till vändpunkter och avsked till nystarter.

Påminn mig även om att skicka hopp och tillfrisknande till dem som är sjuka och att alltid se ljuset och det friska, oavsett kroppens status. Gör mig till en människa som står själsligt rak i ryggen och söker i hoppet , och led mig på vägar som breddar, helar och omfamnar.

Välkommen Juni

 Hej Juni! Så nu är det alltså dags för sommar 2025.

Den fick dock inte det bästa välkomnandet, eftersom jag åkte på magsjuka i går och maken i natt. Så idag är vi lite matta och ynkliga.

Vi har vistats på bygget i Hjortnäsheden, villa Piparsbacken och bistått dotter och svärson med lite hjälp sedan i onsdags.

Det hade levererats taktegel i onsdags, svärson och hans pappa hade snickrat läckt i dagarna tre och nu skulle pannorna läggas, på boningshus och på garage. Det kom också hjälp från två systrar och en kompis till svärsonen. Och i går kväll kunde dom sätta upp taklags-kransen som jag bundit. Jag behövde inte vara med och klättra på branta tak, utan fick det stora nöjet att vara med Majken. Hon är lättroad, energisk och alldeles underbar.

Men det hela fick ett tvärt slut. Maken fick skjutsa mig till stugan i går eftermiddag och jag bäddade ner mig och låg och skakade i feberfrossa, illamående och magkramper. I natt var det hans tur, så vi fick nöja oss med att säga hej då via telefon och köra hem till Uppsala redan 8.30. Nu har vi båda legat och sovit bort eftermiddagen - trots att junisolen strålar alldeles ljuvligt därute!