Januarikvällar ropar på kvällsfika!

Det är som att januarikvällar ropar på te och kakor i soffhörnet! 

I morse när jag och maken cyklade till gymmet i motvind och blötsnö som piskade i ansiktet, då kände jag en tacksam tanke till att jag inte längre behöver väcka trötta barn och jäkta på för att hinna till förskola eller skola, inte behöver skrapa bilrutor och ge mig ut i ovädret för att komma i tid till jobbet. Den tiden har jag tack och lov bakom mig.

Jag kunde ägna dagen åt att väva och lyssna på ljudbok. Just nu Hjortronmyren av Ulrika Lagerlöf. En otroligt bra historia, uppläst av Katarina Ewerlöf, en av mina favorituppläsare. Och tiden bara försvinner. 

Och nu har jag lagat fiskgratäng, gjort en soppa till i morgon kväll och passat på att baka småkakor. Vi har ätit och jag har diskat och snart ska jag sätta på te-vatten och vi ska se Rapport. Även om jag mest blir upprörd över världsläget, så behöver man väl ändå hålla sig lite uppdaterad. 

Och det är i tider som dessa som varmt te och spröda kakor kan kännas lite trösterikt.

Tänk så lätt allt är om man bara tar sig i kragen

Det är så lätt att "tiden springer ifrån en". Jag fyller mina dagar med allehanda aktiviteter utan problem och sällskap har jag av maken. Det är fortfarande vinter-mörka januari, lite ruggigt ute, och väldigt lätt att man blir bekväm och gärna stannar hemma i stugvärmen, än att ta sig iväg och hitta på aktiviteter med sina vänner. 

Men det är viktigt att hålla kontakten! Det är viktigt med relationer! Att umgås med andra kan få en att lyfta blicken och se nya saker, eller se saker ifrån andra håll. Att få prata, skratta och uppleva tillsammans.

Så i morse, när jag druckit upp mitt te, satte jag mig och skrev sms till fyra av mina vänner och föreslog lite olika aktiviteter.

Ganska snart fick jag "napp", så nu på torsdag ska jag träffa en väninna och åka till Stockholm för att gå på Almgrens Sidenväveri och SvenHarrys konstmuseum.

Nästa vecka ska jag gå och äta med en annan väninna.

Och med två ska vi få till en promenad med go-fika.

Tänk så lätt allting egentligen är om man bara tar sig i kragen!

Skitbra....

....eller kanske ska jag säga Skidbra!!

Efter gymmet i morse, så duschade vi inte utan tog bara varsin kopp kaffe. Sen vallade maken våra skidor och en stund senare gav vi oss iväg. Solen stod lågt på himlen och kalldimman låg i Hågadalen, så det var ett fantastiskt ljus på morgonen.

Vi styrde skidspetsarna mot Hammarskogsspåret. Det bästa med att kunna åka en måndag, är att det är så lite folk i spåren. Underlaget var bra, temperaturen perfekt och solen som frikostigt visade sin allra bästa sida, bidrog till att det blev en fantastisk dag.

Vi hade kollat upp med våra goda vänner, som bor ute i Hammarskog, att herrgårds-serveringen skulle hålla öppet. Vi beställde varsin räk-macka, och som en bonus, dök våra vänner upp och fikade tillsammans med oss. så det blev en lång sittning. Men väldigt trevlig!

På hemvägen stod solen lågt och den hann börja glöda vid horisonten innan vi var hemma igen.

Innan vi åkte i morse, slängde vi ut mattan från vardagsrummet så nu fick vi slänga på den snö och borsta med skurborste, på bägge sidor. Hårt och länge. Nu hänger den på tork på altanen, och den borde ha blivit en liten smula fräschare än innan. Den är hårt åtgången med hundspyor, matrester och vinfläckar, sedan många år tillbaka.

Och vad gjorde vi därefter tro? Jo men visst satte vi oss i bastun och mjukade upp och värmde lite trötta kroppar.

Nu mår man som en prins! Skit-bra, eller skid-bra.....

Skidor, skyttel och arkeologisk utgrävning!

 Mörkret har sänkt sig utanför fönstret, jag har precis kommit från bastun och sitter och slappar en stund innan det är dags att laga middag. Det är en sådan där skön söndagskänsla, som jag sa till maken, och han höll med. Trots att vi inte längre förvärvsarbetar, så är den där söndagskänslan på plats i kroppen. När man idkat friluftsliv, tagit långfika, badat bastu och så avslutar dagen med att laga go-middag, dricka vin och planera veckan som kommer.

Vi har dock "idkat friluftsliv" på varsitt håll idag. Maken blev tillfrågad om han kunde hoppa in som skridskoledare för nybörjarkursen i långfärdsskridskor. Han har ju varit med och lett den kursen i över tretton år, men i år hoppade han av, tyckte att han "gjort sitt". Dock var han snäll och hoppade in, när det nu behövdes. Så han drog iväg före klockan nio i morse.

Själv satt jag kvar vid morgonteet lite längre. Vid halvtio gav jag mig ut i skidspåret för ett par timmars åkning i Hågadalen och i skogen mot Hammarskog. Det är så sagolikt vackert i skogen, och hade jag inte frusit så mycket om fingrarna så hade jag fotat massor. De snötäckta granarna är magnifika, tallarnas stammar med snö på ena sidan likaså, solen som silade vackert silverljus mellan trädstammarna, orörda fält med djupsnö och tusentals av glittrande "diamanter". Och så är det ju så roligt och skönt att åka längdskidor!

Sen kom jag hem och satte mig vid vävstolen. Ska väva löpare till köket, och dom vill jag ha färdiga till början av februari, så jag får ligga i.

Men så ringde yngsta dottern som tog söndagspromenaden hit. Vi började med att fika tillsammans och sen gick jag upp på vinden och plockade ner hennes "minneslådor". Efter det nyligen rensade källarförrådet, tänkte jag att det var läge att fortsätta rensa. Och det blev som en arkeologisk utgrävning och var riktigt roligt. En nostalgitripp de luxe. Gamla kläder som hon mindes när hon haft, brev och vykort, skoluppsatser, teckningar, massor av keramikfigurer sen hon gick på keramik-kurs, minnesprylar, doppresent i form av silverskedar, inplastade "rumsregler" som suttit på dörren till hennes dörr i olika perioder, böcker, bokmärken mm mm. 

Vissa av hennes kläder fick jag fotografera och skicka förfrågan till syskonbarnen, om dom skulle vilja ha. Mycket kasserades, och några saker hamnade i en kasse "att hämta vid tillfälle". Sen fick hon syn på min gamla pälskappa som hängde på vinden. Tydligen så är den "jätte-trendig" och hon har velat ha en dylik. Ingen blev gladare än jag. Den här gamla kappan, som jag låtit sy upp i Tranås i slutet av 80-talet. Jag hade den nog en hel del i början, men sen har den hängt och jag har känt att de här breda axlarna är inget för mig längre, så jag har nog tänkt sy om den, men dragit mig för det. Är ju en hel del jobb med att sy i päls. Men idag åkte alltså yngsta dottern hem i den. Hon ska till Stockholm i jobb i morgon, och då ska den tydligen bäras! 

Jojo, det händer att mina barn skrattar åt att deras mamma har svårt för att slänga gamla saker, men i det här fallet är det kanske inte så tokigt att ha en samlar-mamma!!

Det blev en bra söndag och snart blir den fulländad med en len, krämig risotto!

Lördag med röj, bandy och cava

 

Idag var jag på mitt livs första bandymatch! Det var ett av barnbarnen som skulle spela s k poolspel, med tre matcher på raken. Barnbarnet går i UNIK som skulle möta Djurgården, Sirius och Spånga. Alltså jag tycker inte det var länge sedan han skulle lära sig att åka skridskor och det gick så stappligt, han ramlade hela tiden. Och nu, nu åker han lekandes lätt åt alla håll, han får upp fart snabbt och hanterar klubba och boll lika lätt. Jag är imponerad! Och det var riktigt roligt att titta på, jag som alltid trott att det skulle vara så svårt att se bollen.

Stannade dock inte alla tre matcher, men en och en halv. Sedan sa mina frusna tår ifrån, och dessutom hade jag inte tänkt på att ta med cykellysen, så när solen gick ned, då tog jag mig hemåt.

På förmiddagen blev maken och jag helt färdiga med röjningen av förrådet i källaren. Det är nu helt rensat, saker som inte behövs har vi gjort oss av med och jag har en hel låda med grejer som ska till röda korset. Vi har monterat upp nya hyllor och fått massor med plats, så nu kan prylarna stå mer luftigt och man ser vad som finns mycket lättare.  Tänk att det kan kännas så tillfredsställande att städa och röja. Liksom skönt i hela kroppen! Jag var tvungen att gå in och beundra resultatet nu när jag kom från bandyn!

Och nu har jag duschat varmt och hällt upp varsitt glas cava till mig och maken. Maken står iklädd förkläde och ska laga till lördagsmiddagen. Själv ska jag sätta mig och brodera nos och ögon på ett par vantar.

Jag ska vara glad och snäll!!

Det är så mycket som rör sig i mitt huvud! Tankar och funderingar kring stort och smått. 

Fast vad är egentligen stort och vad är smått?? Små händelser kan för mig personligen vara jättestora, och stora händelser kan för mig personligen kännas mindre betydelsefulla och på så sätt bli små.

I dag är vi "barn-barns-fria". Vi startade dagen med gym och efter morgon-te, så satte vi igång med att rensa/städa vårt källarförråd och samtidigt städa bort julen.

Och nu när mörkret sänkt sig så sitter vi och slappar med varsin glögg-martini, så snart är även glöggen väck!

På gymmet blev jag dock varse att vi "varit med barnbarn"..... Jag åkte pulka-tåg med tre barnbarn häromdagen, och min pulka hamnade på ett gupp i backen. Så jag flög alltså upp i luften och hamnade med en hård duns på marken nedanför. Det kändes i rumpan vill jag lova. Men vilka skratt det utlöste, så jag kände att det fick jag verkligen bjuda på.

För vi var väldigt mycket ute och idkade vinteraktiviteter. Men däremellan satt Jennifer 10 år, och jag och startade upp arbetet med att sy en Gås. En gose-djurs-gås. Hon hade önskat sig och fått tyg i julklapp, och utifrån en bild hon hittat så ritade vi mönster, klippte till och startade sy. Hon är en läraktig elev, så det är väldigt roligt för farmor att "undervisa".

 

Men som sagt, vi var väldigt mycket utomhus. Det var pulka- och skridskoåkning tillsammans med kusinerna. Det var igloo-bygge modell gigantiskt. Snön förvandlar verkligen landskapet till ett "aktivitetscenter"!!

Och så fick dom laga middag varsin dag. Och vi spelade kort. Och vi hade filmkväll med popcorn. Och det skulle spelas fyrhändigt piano. Och det skulle berättas spökhistorier innan läggdags.

Vi bjöd också hit kusiner med föräldrar på ute-lunch. Det är jätteroligt med den nya stekhällen, och allt smakar ju så gott utomhus. Att man sen luktar rök om kläder och hår, det hör till! 

Mitt äldsta barnbarn fyller 12 år om en månad, och det börjar verkligen märkas ett stråk av för-pubertet. Det är en brytningsperiod. Han vill på något sätt fortfarande vara liten. Innan dom skulle hit, skrev han t ex i ett meddelande; - Farmor, kan vi åka pulka och skridskor? Farmor kan du läsa för oss innan vi ska sova?  Och han vill göra allt det där vi gjorde då han var mindre, men samtidigt så har han numera inte samma tålamod. Han börjar få tonårsålderns rastlöshet i sig. Och när vi hade som roligast i pulkabacken med småkusinerna, och det kom tre tonårspojkar till samma backe, då ville han plötsligt gå hem för "att han var trött", han tittade hela tiden på dom äldre och höll sig för sig själv.

Det är allt bra sorgligt, tycker farmodern. Men jag vet ju att det helt enkelt är tidens gång. Det har i alla fall varit mysigt att ha dom här.

Och samtidigt är det skönt när dom åker hem och vi får rå oss själva.

Det är bara så det är!

I onsdags kväll fick jag "ledigt" och mötte upp mina f d kollegor på 7 Flaskor. Dom hade haft sin första arbetsdag, och berättade bl a om ett nytt projekt som går ut på att skapa tryggare och mer inkluderande lärmiljöer genom proaktiva strategier för att främja positiva beteenden, stärka relationer mellan elev och personal och förebygga psykisk ohälsa. När jag fick höra ett praktiskt exempel; -Du ska inte berömma en elev för vad han/hon åstadkommit, men du ska berömma en elev för att han/hon kommit i tid, eller haft med sig material. Då kände jag hur jag nästan fick klåda över kroppen. Och återigen är jag så oerhört tacksam över att jag inte längre arbetar!! (Säkert har projektet många goda sidor, men jag har varit med om ett antal projekt som skulle leda mot samma mål som detta) Sunt förnuft och vanlig medmänsklighet, det var alltid mina ledord, när jag var lärare och såklart även som "vanlig medmänniska"!!

Nej, jag menar inte att raljera, men jag tycker att man ibland "går över ån, efter vatten".

Men det är ju "andra, nya tider" nu, så kanske är mina tankar gamla och mossiga......

Nåja, det står jag för i så fall.

Fast å andra sidan, så hade jag tänkt att jag under 2026 inte ska "tycka saker högt" om andra människor. Såtillvida att det inte är något positivt, som kan komma andra människor till gagn. Om inte, så ska jag bara hålla mina tyckanden för mig själv.

För jag ska ju vara glad och snäll!

Vintervitt och vackert

Vårt lilla radhus i vinterskrud!

Som vi skottat i dagarna två. Gissar att det är 35-40 cm snö som fallit.

 

Och jag blir ståendes och bara häpnar över hur förändrat landskapet plötsligt kan bli. Så makalöst vackert, t om inne i stan. Fast vårt radhus är ju faktiskt beläget så att man har utsikt mot en allmänning och skogsbacke, och det är jag så tacksam för. Den där "fria" utsikten. 

När jag var ung, trodde jag att jag som äldre skulle vilja flytta till en lägenhet. Och visst tycker jag att både yngsta dottern och min syster har det väldigt mysigt i sina lägenheter i stan. Men numera känner jag mig så nöjd med att ha en gräsplätt att kliva ut på barfota. Att ha närheten till naturen och att slippa stirra rakt in i grannarnas göromål.

Och närheten till naturen tänkte jag utnyttja idag! Vi ska plocka fram skidorna och ge oss ut i Hågadalen, det brukar alltid vara någon som är entusiastisk och tidigt ger sig ut för att spåra. Det är verkligen härligt att kunna spänna på sig skidorna direkt vid dörren och så bara glida iväg!

Och så blir det ett uppehåll i skrivandet några dagar, för imorgon flyttar det in barnbarn, och då får fokus ligga på andra aktiviteter!