I värsta ösregnet åkte vi och hyrde släpkärra till bilen, körde till hyrfirman där byggnadsställning var bokad. Hem och lasta av, köra tillbaka släpkärran, gå in och ta en kaffe och byta till torra kläder, och så ut och montera.
Till vår hjälp, kom lite senare svågern.
Nu är ställningen på plats och maken igång med att skrapa bort färg.
Jag har sopat bort färgflagor hos grannen och flyttat lite presenningar, men annars känner jag mig väldigt overksam och går med konstant dåligt samvete, över att jag inget hjälper till med.
Till saken hör att den som beklagat sig mest över att "vi måste måla" det är ingen annan än jag....
Jag som inte behöver göra så värst många handtag överhuvudtaget, jag är den som klagar högst och mest. Maken klagar aldrig. Alltså verkligen ALDRIG. Han bara gör, och alltid med ett bra humör, en envishet och uthållighet som heter duga.
Det är verkligen beundransvärt, och jag får väl lov att säga att jag verkligen dragit vinstlotten, när det kommer till att välja livspartner. Och då menar jag inte enbart p g a hans energi, arbetsmoral, uthållighet och idoghet. Han är dessutom godheten själv, alltid snäll, glad och positiv. Mot precis alla han möter.
Jag undrar om han känner det samma, med sitt val, eller om han bara står ut.....
Nåja, lite nytta kan jag också göra. Värma på moussakan jag gjorde igår, duka fram lite nybakat bröd och hälla upp ett glas rödvin.
Det måste väl ändå hamna lite på pluskontot?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar