Nu har jag varit pensionerad i tre år. Blev varse det så tydligt häromdagen, eftersom jag fick en del hälsningar från elever i min sista klass som nu i år, (i torsdags), tog studenten. För övrigt otroligt smickrande och roligt att dom hör av sig till en gammal lärare.
Jag tänker inte längre att jag är på ett evighetslångt sommarlov, som jag faktiskt gjorde de två första åren. Nu har jag blivit rutinerad pensionär.
Och igår var jag en ovanligt dyster och tråkig gamling! Satt liksom fast i självömkansträsket och tyckte inte att något var skoj. Ändå gick jag och försökte peppa mig med försommarens alla intryck när jag tog en långpromenad på förmiddagen. Jag rensade i trädgården, jag tvättade sängkläder, jag lagade ett nytt recept och jag stickade, så jag var inte sysslolös, men jag kände mig låg och tråkig. Tyckte att ansiktet som mötte mig i spegeln liknade en trist gammal tant, helt enkelt. Och när dottern ringde och frågade vad jag sysselsatt mig med under dagen, så blev det så torftigt när jag berättade. Lät jag som en martyr - gud mig förbjude!!??!!
Det är verkligen inte den person jag vill vara!
Innan sängdags igår kväll, proppade jag i mig stark hostmedicin med morfin, vilket gjorde att jag sovit som en stock hela natten, och när jag vaknade i morse kände jag mig så mycket bättre!
Jag såg liksom hela livet från "rätt sida"!
Jag fixade till det yttre med hjälp av lite smink, och visst såg jag fortfarande en tant (det vore ju väldigt konstigt annars...), men en tant med lite mer uttrycksfulla drag, markerade ögon och lite färg på kinderna. Sen satte jag fart på både det ena och det andra och sammanlagt har det fått mig på banan igen! Jag har känt kraft, lust och glädje.
Där har vi personen jag vill vara.
Personen jag faktiskt ÄR!
Ibland råkar man bara slinta lite fel. Och det kommer säkert att hända vid fler tillfällen. Men det gäller bara att inte fastna!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar