Fira sommarsolståndet

Här i mitt kök pågår förberedelser inför midsommarens intag av föda.

Rabarbermuffins med vit choklad, chokladkolakakor, kardemummaskorpor, potatis-sallad och tonfiskröra som ska bredas på tunnbröd till imorgon lunch.

För nu är det dags att fira midsommar och jag tänker inte vara ute på dator eller mobiltelefon en sekund!

Men jag läste något så bra som jag måste få skriva här idag. 

Skrev ju häromdagen om min frisör som hade ritat ett brett streck över ordet "sommarsolstånd", det värsta ord hon vet.

I morse läste jag ett blogginlägg från Sara Rönne, och det var så klokt och bra, att jag vidarebefordrade det till frissan och vill  även dela med mig här;

Sommarsolståndet infaller runt den 20-21 juni varje år, och det är då norra halvklotet lutar som mest mot solen. Det är den tidpunkt då solen står som högst mitt på dagen och ger oss årets längsta dag - och kortaste natt.

Det är inte så att jorden står stilla, förstås. Vi snurrar som vanligt runt solen men jordens lutning gör att just den här dagen får vi som mest ljus. Efter sommarsolståndet börjar dagarna så sakta bli kortare igen, även om vi knappt märker det på en gång. Men det är där det vänder.

Och kanske är det just det som är det fina; att stå mitt i allt det ljusa, mitt i början av något nytt och veta att tiden alltid rör sig. Allt har sin rytm. Sin tid. Jag tycker om att fira denna dag, det är ett sätt att låta ljuset landa och skänka tankar till det som hela tiden pågår.

Förra årets sommarsolstånd var kylslaget, så jag  bjöd in till att fira med värme och bjöd vänner på bål och bastu och en ceremoni som samlade våra intentioner för kommande halvår innan ljuset vänder på nytt.

Så ikväll, innan jag somnar, är det jag som ska tänka till lite om mina intentioner inför kommande halvår!

Glad Midsommar på er!

 

Blomsterprakt i midsommartid

På eftermiddagen tog jag en långpromenad och förundrades över vilka överdådigt blommande nyponros-buskar jag såg överallt. Så otroligt praktfulla och ståtliga!

Jag har varit inne och gjort huset midsommarfint hela förmiddagen. Storstädat, bytt sängkläder och lagt på somriga dukar på borden.

Planen var att jag skulle packa kaffetermos och badkläder och ta en cykeltur till Vårdsätra för årets första dopp, men jag blev in-ringd att hämta ett barnbarn på fritids och den stunden jag var med honom blev det helt mulet och jag blev hungrig, så jag tog mitt kaffe i trädgården istället och städade klart, efter att jag lämnat honom ensam. Det kändes inte helt bra, men han bedyrade att han bara skulle ligga och vila och inte alls tyckte det var läskigt att vara ensam hemma. Han fyller 10 i höst, så jag vet ju att han klarar det, men jag har alltid varit lite mån om att inte lämna mina egna barn ensamma. Nu gällde det två timmar, och jag måste lära mig att lyssna på föräldrarna.

 

Jag har också plockat in de allra första pionerna. Dom är precis påväg att slå ut, och jag tänker att om jag tar dom i knopp så har det inte hunnit bli myror i blommorna, vilket det brukar bli direkt när dom gått i blom på  busken. Det är tydligen någon söt vätska som lockar till sig de små myrorna. Dom får väl vara där och smaska i sig, men det är inte så trevligt när man tagit in blommorna och det plötsligt börjar krypa en massa myror ner på vasen och bordet. Nu la jag först de hela blommorna i ljummet vatten ett tag, och såg att det ännu var myrfritt, så då fick dom hamna i vasen på hallbordet.

Igår kväll var vi bortbjudna på en rysligt trevlig och god middag hos min syster och hennes nya kärlek. Imorgon är jag hembjuden till en f d kollega som nu går i pension och har en liten sommarfest i sin trädgård, sedan ska jag vidare med andra kollegor på 7 Flaskor och "fira in" sommarlovet. Ikväll försökte jag få med en god vän på utehäng med hamburgare och drinkar i Bouleråker, men hon var upptagen. Så ikväll får det bli lite egentid i trädgården med lite gott rosévin och rester av sparrispastan. Maken är i Strängnäs och spelar golf, så han blir nog ganska sen.

När jag var hos frissan igår och skulle beställa ny tid, visade hon hur hon i sin almanacka ritat ett svart streck över "sommarsolståndet" den 21 juni. -Det är det värsta ord jag vet, sa hon, på fullt allvar!

Jag skrattade bara åt henne. Visst är det alldeles underbart, när dagarna är långa och ljusa, och visst kan man känna ett visst stygn av vemod över att det vänder och blir mörkare. Men vad vore vi utan årstidsväxlingarna? Allt har sin charm.

Och i detta nu ska jag bara njuta av blomsterprakten, dofterna, ljuset och fågelkvittret!

Världsstickningsdagen i efterskott

 Att äta sin frukost ute i trädgården det är också en obligatorisk sommaraktivitet! I morse var det andra dagen i rad, som vi kunde checka av det. 

Vårt radhus har en sida som vetter mot söder och en mot norr. Den södra, där vi har loungemöbler, är i detta nu barrikaderad av en flyttad altan, byggställning och diverse möbler och annat på hela gräsmattan. Men i fjol målade maken om några gamla Ikea-utemöbler och placerade dom mellan hallonhäcken och äppelträdet på norr-sidan av trädgården. Vi har faktiskt inte suttit där förrän nu, och det var en väldigt trevlig plats. Lummigt och skönt, ljummen temperatur och varma vindfläktar, och fåglarna satt i rönnen och kvittrade som en liten morgonkonsert till äggmackan!

En annan "sommar-aktivitet" som är ett måste, det är is-kaffe. Jag gjorde iordning en kanna och ställde den i frysen för att få den riktigt kall. Den kunde jag sedan bjuda på, när svåger och svägerska kom förbi och hjälpte oss packa ner byggställningen. För i morse blev det sista målat! Hurra!

Och då firade jag med att resten av dagen sitta i solstolen och sticka!! Igår var det den så kallade "Världs-sticknings-dagen", och jag såg, på nätet, olika forum som skulle mötas och sticka tillsammans på olika platser i vårt avlånga land. Jag tog min egen lilla världsstickningsdag idag, istället. Har hoppat på en KAL, där man stickar efter ett mönster och får hjälp och stöd via en grupp av människor som är med i samma Kal (=knit along), slutresultatet ska bli en kofta. Idag blev jag klar med det mönsterstickade oket.

Allt medan maken fortsatte gno.....

Han beskar äppelträdet från angripna grenar. Han såg om sina plantor och vattnade. Han klippte gräset och han plockade ihop allt efter husmålningen, gjorde rent penslar, plockade undan överbliven färg, målartvätt, tejp, plast och trasor.

Men jag satt lugnt och stilla och stickade....

Och eftersom temperaturen är fortsatt alldeles underbart ljuvlig, så dukar jag middag i trädgården. Även det ett "sommar-måste"!!

Har precis tagit en dusch och ska laga till en sparris-pasta.

Trevlig söndagkväll!

Var rädd om livet

Två foton av min svärmor, som igår skulle fyllt 100 år. Men hon har nu varit borta i 27 år. Hon som blev tvungen att fly från sitt hem utanför Bodö, i nordNorge, när hon endast var 15 år gammal, då tyskarna hade invaderat gården. Hon tog sig på egen hand ner genom hela landet och fick hjälp att komma över till Sverige via Svinesund i en liten fiskebåt. Hon ville aldrig prata om det, och det kan man kanske förstå.

Det har nyligen gått en intressant serie på tv "Sverige och Kriget", om hur det var att leva i Sverige under andra världskriget. Det är ju 80 år sedan kriget tog slut i år. I alla fall det kriget. I vår dåraktiga värld, känns det som att krig bara trappas upp, runt om i världen. Vi har tydligen inte lärt oss något alls av historien.

Här hemma hos oss pågår fortfarande fredlig målning och det har gått bra, så knappt ens en enda svordom har uttalats. Det har varit lite för varmt för att måla på dagtid, då väggen ligger mot söder i gassande sol, så vi har fått måla på kvällarna och äta middag sent.  Förhoppningsvis blir fasaden färdig ikväll, så att vi kan packa ner byggnadsställningen i morgon.

Men först ska vi iväg på festligheter. Maken ska på en trädgårdsfest för att uppvakta en f d kollega som fyller jämnt. Jag ska cykla till Gottsunda kyrka och gå på konsert "Var rädd om livet", en sommarsvit som min genom-musikaliske bror Leif Österlund, skrivit. 

Om någon läser detta och skulle vilja gå på konsert, så kommer den även att vara i Vaksala kyrka imorgon15 juni klockan 18.00 

Var rädd om livet, passande namn i en orolig tid och värld!

Den blomstertid nu kommer

 Skolavslutning idag! Maken och jag cyklade till Malmaskolan, där två av våra sex barnbarn går. En gick ut trean och en gick ut fyran. Alla barn kom tågandes med spelmän i täten och Gånglåt från Äppelbo. Det sjöngs och höll tal, solen sken och alla var glada. Det fikades och kramades hej då. Och yngsta dottern utbrast; men, var man verkligen så där liten när man gick i årskurs sex?? Vi följde sedan med hem och fikade med rabarberpaj och kaffe i bostaden, och jag fick kika igenom barnens arbeten som låg i högar på matbordet. 

Hade så gärna velat vara med på Flogstaskolans avslutning också, där ett av barnbarnen slutade årskurs 3 och en slutade förskoleklass. Men tyvärr så krockade det, och eftersom vi var på Flogstaskolan i fjol, fick det bli Malmaskolan i år. Det måste ju vara rättvist!

Jag fick i alla fall en bild på den yngste av grabbarna, som var så här välkammad och finklädd, när han stolt gick iväg på sin allra första skolavslutning. 

Jag kände hur jag nästan "dog söt-döden", när jag såg honom!!

Och nu kan sommaren börja "på riktigt", när jag har fått sjunga Den blomstertid. 

Jag önskar att alla barn verkligen får uppleva en fin sommar. 

Alltså en RIKTIG sommar.

Som i mitt fall kanske inte alls innebär det samma som andra tänker på.

Jag har i alla fall filat på min sommarlista;

Lyssna på tornseglare

Känna doft av varm asfalt efter regn

Sova i tält

Paddla kajak

Cykla på grusvägar

Se solen sjunka i havet

Sitta på en kobbe och tomglo

Bada naken

Ha picknick

Koka flädersaft

Ligga på en solvarm klippa och plaska med tårna i  vattenbrynet

Ro ut i en eka och meta i solnedgången

Höra vindens prassel i lövkronorna

Sitta på altanen i skymningen och spela alfapet 

Och i dag pratade jag med min kusin i södermanland, och det står högt upp på min sommarlista, att jag ska få åka ner och hälsa på honom. Att vi ska sitta i trädgårdsmöblerna och grilla älgkött och dricka rödvin och se ut över mognande sädesfält och surra om allt mellan himmel och jord

Amen

Det måste väl ändå hamna lite på pluskontot?!

I värsta ösregnet åkte vi och hyrde släpkärra till bilen, körde till hyrfirman där byggnadsställning var bokad. Hem och lasta av, köra tillbaka släpkärran, gå in och ta en kaffe och byta till torra kläder, och så ut och montera.

Till vår hjälp, kom lite senare svågern.

Nu är ställningen på plats och maken igång med att skrapa bort färg.

Jag har sopat bort färgflagor hos grannen och flyttat lite presenningar, men annars känner jag mig väldigt overksam och går med konstant dåligt samvete, över att jag inget hjälper till med.

Till saken hör att den som beklagat sig mest över att "vi måste måla" det är ingen annan än jag....

Jag som inte behöver göra så värst många handtag överhuvudtaget, jag är den som klagar högst och mest. Maken klagar aldrig. Alltså verkligen ALDRIG. Han bara gör, och alltid med ett bra humör, en envishet och uthållighet som heter duga.

Det är verkligen beundransvärt, och jag får väl lov att säga att jag verkligen dragit vinstlotten, när det kommer till att välja livspartner. Och då menar jag inte enbart p g a hans energi, arbetsmoral, uthållighet och idoghet. Han är dessutom godheten själv, alltid snäll, glad och positiv. Mot precis alla han möter. 

Jag undrar om han känner det samma, med sitt val, eller om han bara står ut.....

Nåja, lite nytta kan jag också göra. Värma på moussakan jag gjorde igår, duka fram lite nybakat bröd och hälla upp ett glas rödvin.

Det måste väl ändå hamna lite på pluskontot?!

 

Det gäller att inte fastna i självömkansträsket!

 Nu har jag varit pensionerad i tre år. Blev varse det så tydligt häromdagen, eftersom jag fick en del hälsningar från elever i min sista klass som nu i år, (i torsdags), tog studenten. För övrigt otroligt smickrande och roligt att dom hör av sig till en gammal lärare.

Jag tänker inte längre att jag är på ett evighetslångt sommarlov, som jag faktiskt gjorde de två första åren. Nu har jag blivit rutinerad pensionär. 

Och igår var jag en ovanligt dyster och tråkig gamling! Satt liksom fast i självömkansträsket och tyckte inte att något var skoj. Ändå gick jag och försökte peppa mig med försommarens alla intryck när jag tog en långpromenad på förmiddagen. Jag rensade i trädgården, jag tvättade sängkläder, jag lagade ett nytt recept och jag stickade, så jag var inte sysslolös, men jag kände mig låg och tråkig. Tyckte att ansiktet som mötte mig i spegeln liknade en trist gammal tant, helt enkelt. Och när dottern ringde och frågade vad jag sysselsatt mig med under dagen, så blev det så torftigt när jag berättade. Lät jag som en martyr - gud mig förbjude!!??!!

Det är verkligen inte den person jag vill vara!

Innan sängdags igår kväll, proppade jag i mig stark hostmedicin med morfin, vilket gjorde att jag sovit som en stock hela natten, och när jag vaknade i morse kände jag mig så mycket bättre! 

Jag såg liksom hela livet från "rätt sida"! 

Jag fixade till det yttre med hjälp av lite smink, och visst såg jag fortfarande en tant (det vore ju väldigt konstigt annars...), men en tant med lite mer uttrycksfulla drag, markerade ögon och lite färg på kinderna. Sen satte jag fart på både det ena och det andra och sammanlagt har det fått mig på banan igen! Jag har känt kraft, lust och glädje.

Där har vi personen jag vill vara. 

Personen jag faktiskt ÄR! 

Ibland råkar man bara slinta lite fel. Och det kommer säkert att hända vid fler tillfällen. Men det gäller bara att inte fastna!!

Ett, två, tre LYFT

Tur att vi har starka söner! 

I eftermiddags kom båda sönerna och även sonhustrun fick göra ett handtag, när hela altanen lyftes bort, inför kommande fasadmålning.

I förra veckan hade jag storstilade planer på att ordna en grill-lunch med hamburgare till alla, men väderprognosen och mina krafter gjorde att vi bara sköt och sköt på "flytten". 

Nu visade sig vädret bli bättre än utlovat, så vid frukosten i morse, gjorde vi en chansning och ringde till sönerna som hade en liten stund över på eftermiddagen. Mellan fotbollscuper och träningar.

Den inköpta hamburgerfärsen, liksom de bakade hamburgerbröden ligger infrysta, så lunch får det bjudas på vid ett senare tillfälle. Kanske kan det passa när målningen är klar och fasaden ska tillbaka!

Jag hade en helvetes host-natt, så idag känner jag mig inte ett dugg hänryckt, mer låg och trött. Det där vadjagnuharikroppen, verkar inte vilja släppa taget.

Men maken är på hugget, han står och skrapar på husfasaden i detta nu.

Jag ska ta och marinera lite kött, vi ska grilla till middag. Inte hamburgare, utan en styckningsdel som heter Pluma, nytt för oss.

Men i skrivandets stund behöver jag lite pepp, så jag får göra som vid lyftet och ropa;

Ett, två, tre LYFT

(din rumpa från stolen och gå ner i köket och gör lite nytta....)

 

En liten smula hänryckt....

Nog ser jag väl en smula hänryckt ut här?!

Fotot togs för 14 år sedan, när jag var med mina båda döttrar på en roadtrip till/på Öland. Vi hade så mysigt tillsammans, besökte så vackra platser.

Och jag har nog varit hänryckt ett antal gånger sedan dess också!

 I morse, till exempel, när jag vaknade och hade sovit mig igenom hela natten utan att vakna av hosta. Då kände jag mig nästan en smula hänryckt och tänkte att NU, NU är jag frisk.

Sen steg jag upp och fick värsta hostattacken före frukost, men jag bestämde mig ändå för att jag nu är på rätt väg!

En kort stund hade jag tänkt gå och träna, men förståndet i mig fick bestämma, så det blev en tur till svärföräldrarnas gravplats för att rensa och göra fint, och därefter gick jag en långpromenad. Det frodas midsommarängar i landskapet! Jag såg både prästkragar, midsommarblomster, smörblommor, hundkex och mandelblom i högt svajande gräs. För det blåste friskt, och jag hade både vantar, mössa, ylletröja och jacka, men den här tiden är ändå alldeles, alldeles underbar!

Så man kan bli hänryckt bara av den anledningen, och som om inte det vore nog, så är det ju pingstafton.

Dock inget bröllop, eller någon annan festlighet på gång, men jag ska fixa en go-middag med oxfilé, hasselbackspotatis och kantarellsås.

Yngsta dottern som jag pratade med på telefon idag, gick och köpte Blå Bands pulverbea, tunnskivad lövbiff och fryst pommes - det skulle bli en "memory lane-middag", som hon uttryckte det. Detta var nämligen hennes bästa när hon var liten, och det hon alltid önskade om hon ville ha en "finmiddag".

Så värst hänryckt kände sig hon dock inte, efter två utekvällar i rad.

Men alla kan vi ju inte vara på topp jämt och ständigt.....

 

Ja det var då min vän

 .... eller; those where the days my friend. En gammal hit från förr.  Mary Hopkins låg på listorna med den 1968-69. Jag upptäckte att jag kommer ihåg nästan hela den svenska texten på samma låt. Den sjöngs av Anita Lindblom och gavs ut 1968, då jag var 10 år. Hur i all sin dagar, texten kan sitta, det undrar jag, men jag måste väl tyckt att den var väldigt bra!

Anledningen till att den dök upp i mitt huvud just idag, beror på att min svåger och svägerska firar sin fyrtiofemte bröllopsdag. Vi skulle egentligen varit på fest i Björklinge, just av den anledningen. Knappt 40 personer var bjudna. Men av olika anledningar och avbokningar, så blev allt avlyst och "brudparet" befinner sig istället på Rhodos och firar.

Så här unga och oskuldsfulla såg dom ut, när det begav sig. Fast dom hade en 2 månader gammal son, så väldigt oskuldsfulla var dom faktiskt inte.

Jag minns tydligast från den dagen, att Pelle vägrade bära slips när dom skulle till kyrkan. Det slutade med att Eva grät. Tillslut åkte slipsen på. Men direkt efter vigseln åkte den av igen!

Försökte gräva fram ett foto på mig och maken från samma tid, men det första jag fann var ett halvår senare, Från en afterski i Åre. Rödrosiga efter skidåkning eller efter vin, kan man ju undra.....

Ack ja, tiden sätter sina spår.

Men idag firar vi nationaldagen.

Och äntligen fick jag till en bukett liljekonvaljer! 

Eller egentligen två buketter! Den med blågula bandet, levererade jag till våran Gustav, som har namnsdag idag. Han stod och förberedde en middag för 19 personer, när jag överlämnade blommorna.

Betydligt färre vid middagsbordet blir det hemma hos oss ikväll. 

Här blir vi 2 personer!

Rosengång och Gåsöga

Våra stolsdynor till altanen har flera år på nacken och ser för bedrövliga ut. Dom var egentligen inte så fina även som nya, då jag köpt de billigaste på Ikea. (Förresten är stolarna inte heller så fina, dom är också från Ikea anno 1900-förevihadebarn.....) Men dom fungerar! 

Eftersom jag behöver fortsätta kurera mig (=inte anstränga mig fysiskt och vara tyst) så tänkte jag att den här dagen fick bli en dag vid symaskinen!

Jag letade fram ett gammalt tyg som jag vävde i slutet av 70-talet. På den tiden jag närde en dröm om att bli "gröna vågare", flytta ut på landet, ha får och självhushåll (jag vet, jag hade nog inte utvecklat min hjärna färdigt ....) Just det här tyget, var tänkt att bli en långkjol med tillhörande väst. För självklart skulle jag klä mig i hemvävt/hemsytt också.

Idag tog jag helt sonika saxen och gjorde stols-dynor av hela tyget, det blev inte många dm kvar. Dessutom fick fyra servetter, från den senaste handduksväven, bli två stolsdynor till ett par stolar av annan modell, men som också står på altanen.

Jag har hållt på hela dagen! Klippt, strukit, mätt, nålat och sytt. På repeat.

Nu ser det ut så här;

Det återstår handsömnad. Jag har klarat av en stol, men fick lite ont i fingrarna, så jag bestämde mig för ett uppehåll. Behöver fixa lite middag också, så det färdiga resultatet visar jag senare. Nu ska det visst bli tre dagar med regn och lägre temperaturer, så vi lär inte sitta ute på några dagar.

Ikväll är det dock jättefint. Vinden har mojnat och solen skiner. En perfekt dag för alla studenter som firar sin examen. Jag har fått foton skickade till mig, från tre f d elever, och det värmer verkligen en gammal syslöjdsfröken, att dom tänker på mig en sådan här dag!

Jag fick också ett foto från dottern, när äldsta dottern var på Ica och handlade mat, så tog barnbarnet självscanning-grejen och "ringde till mormor". Det värmer också, kan jag lova!

Det hade varit en perfekt kväll för Boule, drinkar och en hamburgare i FoodCourten vid Bouleråker. Vilket egentligen var planen för ikväll.

Innan jag blev krasslig.

Men, men, det kommer fler kvällar!

ps. Rubriken kommer sig av de hemvävda tygerna. Ett i Rosengång, ett i Gåsöga

 

Sommar för öra, näsa, öga och mun

Man borde inte sova, när natten faller på....

 

 Det känns lite galet att dra ner rullgardinen vid 21- 21.30, som det blivit de senaste kvällarna. Solen står fortfarande på himlavalvet, fåglar kvittrar och temperaturen är ljummen. Men när kroppen bara skriker efter att få krypa ner och sova, då finns det inte mycket att välja på.

Sen hör det till saken att jag ändå sover rätt risigt. Vaknar av hostan stup i kvarten, måste dricka vatten eller ta en halstablett för att lindra och så bäddar jag upp kuddar bakom ryggen så att jag i princip sitter upp.

Men det gör också att jag blir varse sommarnattens ljud (förutom min skrällhosta-som jag inte räknar till ett sommarljud! Och det gör definitivt inte stackars maken heller, som försöker sova bredvid mig...) Sovrumsfönstret står på glänt och i den tidiga gryningen strax efter klockan 03.00, så börjar de första fåglarna sin sång. Kören ökar på vartefter solen stiger, för att sedan tystna någon gång vid 5-6-tiden. Då tar istället morgontrafiken vid. När vinden ligger på hör man bilarna på Bärbyleden, alla människor påväg till sina arbeten. En ny dag randas. 

Och dagens ljud är helt annorlunda - där är det mycket mer aktivitet. 

Idag är det mycket blåst, som för med sig ljuva dofter från grannarnas praktfulla syrener. Men också odörer från soptunnornas matavfall där gamla räkskal ligger och ruttnar. Efter regnskuren doftar det varm våt asfalt, en härlig sommardoft.

Och på dagen ser jag ju också sommarens skönhet. En blå himmel med små ulltussmoln. Hängbjörkens utslagna gröna grenar som vajar för vinden. Syrenklasarna. Rosenskäran. Alliumen. Mina ståtliga pelargoner i köksfönstret.

Så har vi smaken av sommar. Rosé-vinet. Matjesillen till färskpotatis, gräslök och gräddfil. Grillen som sprider dofter från marinerat kött. Iskaffe. En riktigt god glass.

Så mycket vi har kvar att uppleva just den här sommaren. Bara att ta för oss, ta tillvara och njuta - med alla sinnen inblandade.

Jag ska ta och skriva en sommarlista, så att jag inte glömmer bort att göra något som jag vill hinna med!

Såhär bidar jag min tid

 Jag bestämde mig ju igår för att ha uthållighet och tålamod. Acceptera faktum och bara göra det bästa av tiden som är. 

Så här gjorde jag idag;

Jag började med att repa upp tröjan jag börjat sticka till yngsta barnbarnet. Det efter att ha försökt använda en mössa till mig själv i samma garn, som jag stickade tidigare förra året. Den var en ren plåga att bära, efter bara en kort stund kliade det och stacks i hela huvudet! Att då färdigställa en tröja till ett litet oskyldigt barn, det vore inte snällt! Nej, nu får det bli fingervantar istället. Till mig själv!

Så jag lade upp maskor och började sticka resår, endast iklädd bikini, insmord i solskyddskräm, i ett försök att få lite färg på mina vinterbleka ben. Varvade stickning med en bok och med mycket vatten.

När den första boken tog slut, startade jag på den här. När vi bilade till Normandie hade jag laddat ned en ljudbok av samma författare och i samma serie, vilken vi båda lyssnade på med behållning. Jag blev nyfiken på att läsa mer och lånade två "vanliga böcker" i samma serie. Dock var inte böckerna numrerade, så det jag läser nu, hände innan det som hände i den förra boken, men det  gör inte så mycket. Lättläst och kul att känna igen karaktärerna och orterna.

För det tilldrar sig delvis i London, men mestadels i Skottland, ett land som jag lärde mig tycka om när vi for dit på bilsemester 1992!

Var tvungen att leta upp mitt gamla fotoalbum från resan. Maken skulle hålla föredrag i Edinburgh tillsammans med några kollegor och vi passade på att bila runt både före och efter.

Här är vår då yngste pojke, Johan 6 år i Högländerna.

Och här går hela familjen på en mysig bygata i orten Crail. Själv väntade jag vårt tredje barn.

Det är något speciellt med landskapet. Precis som jag älskade Irland och Cornwall. Det är något med det karga, de små byarna, de ödsliga hedarna, havet.

Ack ja.

Men bidandet har gjort gott, både maken och jag känner oss bättre i magarna. Nu är det bara min hals som ska "bida tid". Jag tappade rösten för en dryg vecka sedan och har dragits med en envis rethosta sedan dess, värst på nätterna. Nu på eftermiddagen kom det ingen röst igen.

Så jag bidar på, får se hur jag gör det imorgon....?

Låta tiden ha sin gång....

 Här råder fortfarande sjukstuga. Maken har sprungit mellan säng och toalett. Jag har varit uppe hela dagen, men känner mig matt, orkeslös och utan aptit. Igår lagade jag middag och tänkte att det var mat som behövdes för att få energi, men när varje tugga liksom växte i munnen, så var det inte lätt att få ner något. 

Det finns nog ingen genväg för att ta sig igenom detta, bara att låta tiden ha sin gång.

Jag samlade i alla fall krafter och gjorde klart den lilla "korgen" till badrummet. Precis lagom för att ha filar, nagelklippare, handkräm och nagellack i. Skönt att göra något som skingrar tankarna från måendet.

Och så läser jag hoppfulla ord från Sofia Sievertsdotters bok "Strimmor av ljus"

Hjälp mig i dag att leva i tacksamhet för allt som fungerar i min kropp. För hjärnan som tänker, ben som bär, lungor som andas och öron som hör. Påminn moig om kroppens förmåga att läka och hjälp mig att alltid se det som är friskt hälsosamt och levande.

Hjälp mig att komma ihåg att jag inte är min kropp och att ge den vad den behöver, inte vad mitt sinne vill ha. Hjälp mig att älska känslan av hälsa mer än smaken av något ätbart och påminn mig om att använda kroppen på alla sätt den är menad att användas på. Hjälp mig att göra olyckor till vändpunkter och avsked till nystarter.

Påminn mig även om att skicka hopp och tillfrisknande till dem som är sjuka och att alltid se ljuset och det friska, oavsett kroppens status. Gör mig till en människa som står själsligt rak i ryggen och söker i hoppet , och led mig på vägar som breddar, helar och omfamnar.

Välkommen Juni

 Hej Juni! Så nu är det alltså dags för sommar 2025.

Den fick dock inte det bästa välkomnandet, eftersom jag åkte på magsjuka i går och maken i natt. Så idag är vi lite matta och ynkliga.

Vi har vistats på bygget i Hjortnäsheden, villa Piparsbacken och bistått dotter och svärson med lite hjälp sedan i onsdags.

Det hade levererats taktegel i onsdags, svärson och hans pappa hade snickrat läckt i dagarna tre och nu skulle pannorna läggas, på boningshus och på garage. Det kom också hjälp från två systrar och en kompis till svärsonen. Och i går kväll kunde dom sätta upp taklags-kransen som jag bundit. Jag behövde inte vara med och klättra på branta tak, utan fick det stora nöjet att vara med Majken. Hon är lättroad, energisk och alldeles underbar.

Men det hela fick ett tvärt slut. Maken fick skjutsa mig till stugan i går eftermiddag och jag bäddade ner mig och låg och skakade i feberfrossa, illamående och magkramper. I natt var det hans tur, så vi fick nöja oss med att säga hej då via telefon och köra hem till Uppsala redan 8.30. Nu har vi båda legat och sovit bort eftermiddagen - trots att junisolen strålar alldeles ljuvligt därute!